En nyårsafton på jobbet
Blues jam. Ser lite tråkigt ut.
Kajsa står med armarna i kors. Undrar när hon kom hem från Nice, förresten? Säkert före jul.
Calle står med armarna i kors.
Det känns inte så mycket nyårsparty direkt. Men fan så trångt det är där inne.
Jag måst gå tillbaka en stund. Behöver fler bilder och mer att skriva.
Det är det värsta med mallarna. Någon hittar på i förväg hur mycket man ska skriva, hur många bilder det ska vara och så vidare.
Man skulle kunna skriva en hyllningsartikel till Lisa, då.
Jävlar, hon kommer att bli något. Blues är väl inte inget som föder stjärnor i Sverige. Men med den rösten, måste hon komma någon vart. Sjukt bra tajming, lagom hes, snyggt vibrato och SOUL. Och hur gammal är hon egentligen? 22?
År som börjar i pizzans tecken
Alla har gått hem för länge sedan.
Och här sitter jag och våndas redan för nyårsdagens jobb.
Jag ska prata med de som köper pizza. Och de som säljer pizza.
Fy fan.
Nyårsafton är också lite oklar. Vet inte riktigt hur det blir på kvällen.
Så där är det jämt tycker jag.
Undrar hur många nyårshelger jag har jobbat sedan jag började här. Först var det tre år i rad. Så det är säkert hälften av alla åren som jag har fått äran att jobba.
2014. Det låter något det.
Kollektiv oarbetslust
Jaha, hon gick hem. För att hon frös?
Ingen vill jobba i dag verkar det som.
Inte i helgen heller. Det blev protester när jag drog helgplaneringen. Det krockade visst med Downtown Abbey.
Tänk på mig då, som ska jobba nyårshelgen. Det krockar med mycket roligare saker jag kunde gjort i stället.
Det blir ett enda famlande av alltihop
Det här är nog en av årets mest händelselösa dagar. Då får jag vara nyhetschef.
Knappt något överstående material och rätt många sidor att fylla.
En reporter på plats. Den andra, som gör som hon behagar när ordinarie chefen är borta, ringde och sa att hon blir två timmar sen, eller något.
Det är ett nytt sätt att planera helgjobben på. Men jag har bara fått knapphändig info, så jag väntar på att någon ska höra av sig. Men ingen ringer. Konstigt.
Jag skulle kunna börja redigera, på gammalt vanligt sätt. Men det får vi inte göra längre. Allt ska kopplas till färdiga boxar och jag vet inte riktigt hur man gör det. Jag har aldrig fått lära mig. Bara hört berättas om hur det går till och kanske tittat på någon gång.
Jag skulle vilja gå hem.
Vilken sömnig dag
I dag höll jag på att somna när jag intervjuade en.
Knäppt. Det var inte långt ifrån.
Åh, jag har grejer att göra när jag kommer hem. Skulle helst bara vilja sjunka ihop i en hög framför tv:n.
Men jag måste göra i ordning julklappar. Plocka undan sådant jag stökat omkring. Ta hand om disk.
Jag har inte ätit någonting i dag. Då måste jag laga mat! Usch.
Orkar nog inte svälta tills i morgon.
Eftersom jag ändå måste in i en affär och handla salladsgrejer får det bli garanterat bli ett varv runt frysdisken. Något som sköter sig själv och som ger minimalt med disk. Men jag är inte det minsta sugen på djupfrysta pizzor.
Kläder, packa ur en väska och packa i den igen... måste, annars får jag lov att stressa i morgon förmiddag.
På fredag är det jag som ska planera tidningen, styra och ställa. Aldrig tror jag att jag fått så många och detaljerade instruktioner. Snällan nån, jag har ju gjort en hel hoper massa tidningar. Det är inte första gången precis.
Orka, orka. Bara lite till
Inte ett enda paket vann jag i juklappsspelet.
Den enda som blev utan.
Snart ska det bli vinlotteri.
Jag är så overkligt trött bara.
Det gick inte att sova särskilt många minuter i natt.
Av någon anledning.
Nu fladdrar hjärtat till så där obehagligt.
Som det brukar göra efter intensiv sömnlöshet.
Och jag som sov igen så mycket i början av veckan... nu är jag tillbaks på minus igen.
Det ska bli ljusare igen nu.
Men fan trot om man tittar ut genom fönstret.
Är det så här det ska kännas att fylla år?
Ogästvänligt klimat
Det blev så här pass ljust ute i dag. Alltid något. Inte riktigt som kväll hela dagen. Men nästan.
I Kiruna går solen inte upp över huvud taget. Nattsvart.
Att folk har bosatt sig där från första början är ju en gåta. Man behöver inte drömma sig längre bort än före gasljusens tid för att föreställa sig hur totalt genomsvart tillvaron måste ha varit i de trakterna. Vilket enormt vedlager de måste ha tvingats samla på sig. För om det skulle ta slut finns inte en chans i helvetet att se tillräckligt för att hugga någon ny.
I natt fyller jag år. Men det vill jag inte tänka på. Än så länge är jag the answer to the ultimate question of life, the Universe, and everything.
Tänk inte på morgondagen
"Jag är bara en sekund ur ditt liv".
Jag hittade en gammal Magnus Uggla-skiva som jag började lyssna på.
Man är så betydelselös liksom.
Ja, ja. Piggna till vid den här tiden är inget bra. För nu kommer jag ju inte att kunna sova.
Febern har gett med sig. Men jag stannar väl hemma i morgon också.
Allt det här känns lite som en sömnbristkollaps faktiskt.
Till slut går det inte. Det blir som en depression. Apati.
Men jag har sovit igen lite nu. Dessvärre också funderat alldeles för mycket.
Dåliga förutsättningar.
Orkar inte
Värk.
Feber.
Ruskigt trött och konstiga drömmar.
Känner mig fortfarande helt orkeslös.
Jag stannar nog hemma i morgon också.
Så fasligt det blåser ute förresten.
Långsamma tider
Kan inte klockan börja gå lite fortare.
Vill hem.
I morgon måste jag försöka köpa julklappar, de som är kvar.
Hoppas det går att hitta något bra.
Och sovmorgon, puh. Äntligen.
Sedan får jag väl lov att åka till huset och städa undan mina grejer inför invasionen. Kan ju passa på att spela lite trummor en sista gång i år.
Och tvätta. Får jag inte glömma.
Drrraaa hemåt nu
Torsdag, torsdag, torsdag så lång den känns.
Men nu är det snart färdigjobbat.
Den självupptagna var här i dag. Men inte längre.
Ute är det så mörkt och vått att man bara längtar in igen.
Jag behöver släcka min törst och längtar efter en sång.
Shine on, prodigal son. Gotta have your morning glory.
Saker man inte alls behöver men tror att man vill ha i alla fall
Kören slutade så tidigt att jag hann hämta ett tradera-paket, som jag råkade köpa. Trodde aldrig att jag skulle få det för den löjligt låga summan, ville väl kanske inte direkt ha det heller. Men, men. Billiga serier, tre samlingsalbum med MAD-grejer och två kompletta årgångar av Kalle Anka från 1952 respektive 1964 för 151 kronor, inklusive frakt. Nypriset lär ju ha varit bortåt en tusenlapp. Så visst var det väl ett fynd, trots allt.
Fast undrar när jag ska få ro att läsa alltihop.
Och så har jag gått med i en så sjukt nördig facebook-grupp där alla samlar på vinylskivor. De lägger upp bilder på vad de lyssnar på under dagen och ger varandra en massa ryggdunkningar.
Jag tror jag ska gå ur den faktiskt. Trodde det skulle handla lite mer om hårda fakta. Inte en massa gubbar som hejar på varandra och hittar på ursäkter för att köpa fler skivor. Fast enligt moderatorn så är det åtta procent tjejer i gruppen. Men jag har bara sett en som är aktiv.
Värstingarna har cirka 20 000 skivor och ger varandra tips om hur de ska katalogiseras och sorteras.
På något sätt är det ändå lite roligt.
Konstiga, konstiga tillvaro
Nej, det här går nog inte.
Jag har blivit alldeles för vilsen.
Allt blir så flyktigt och jag är aldrig riktigt närvarande.
Tänkte jag skulle tagit upp den där tråden som jag och Nick började på i augusti.
Men på hans front tycks det vara undergångsstämning. Nu. Igen.
Så sorgligt. Men inte oväntat.
Åååhh, jag skulle behöva någon att lita på. Någon att tro på igen. Det var länge sedan nu.
Lögner och svek gör en bara instängd, för det får en att gömma sig.
Men det ska mycket till innan jag anförtror mig åt någon nu.
Det är därför jag skulle vilja prata med Nick.
För vi är så likadana. Det behövs inte så mycket ord.
Men han har det väl mer förfärligt än vad han står ut med just nu, skulle jag tro.
I morgon ska jag hänga i tingsrätten igen. Meningslöst tycker jag, men om chefen tycker att det är relevant så får jag ju trots allt sovmorgon.
Arga Annas RPU är klar. Kanske döms hon till rättspsykiatrisk vård, men hoppas inte. Kanske det inte blir någon dom ens, i morgon.
Och den där andra grejen, häktningen, blir det nog inget av med förrän på onsdag ändå.
Bild av en mördare
Tydligen var det ett morddrama i helgen. Så jag har fått i uppgift att göra en uppföljning.
Fast vad finns det att säga?
Ibland blir jag lite less på att älta saker. Jag får väl ringa och fråga vem som är åklagare och fråga när det blir häktningsförhandling. Vad den anhållne är misstänkt för och vad hans inställning till brottet är. Det ska jag väl klara av.
För jag har ju listat ut vilka personer som är inblandade. Sådant är jag bra på, hitta personnummer, samband, ledtrådar, hitta sökkombinationer på google.
Så mycket bättre än många andra på den här tidningen, märker jag. Men inte får man någon uppmärksamhet eller uppskattning för det.
Fast det är den roliga biten. Ringandet kan gärna någon annan få sköta.
Det som är lite underligt är att de inblandade beskrivs som skötsamma personer. Barndomskamrater. Inga tendenser till våldsamma beteenden. Den misstänkte "mördaren" sägs vara en måttlig alkoholdrickare. Han omnämns som en legend i den svenska skateboardhistorien.
Så vad var det som hände där inne i lägenheten, undrar man ju?
Det sägs att den mördades sambo är på psykakuten. Om det här vore en kvällstidning kanske jag skulle bli tvingad att ta kontakt med henne så fort hon kommer ut därifrån.
Uh, jag vill helst inte hålla på och skriva om sådant över huvud taget. Och tidigare har det sagts att vår polisbevakning ska skötas från Borlänge. Men det var förstås skitsnack.
Love is needed to be loved
I gymnasieåldern gick jag alltid svartklädd det här datumet.
Det har jag ju slutat med för länge sedan.
33 år sedan är det nu, som han mördades på öppen gata.
Någon låt kan man ju lyssna på ändå.
Nobody loves you when you're down and out. Nobody knows you when you're on cloud nine.
För han var väl ändå den största av mina tonårsikoner.
Större än Morrison, Större än Weller. Större än... McCartney.
Julryktet
Det är vitt ute nu i alla fall.
Men det känns som längre än två veckor till jul.
Det ryktas att moster ska dela ut papper med förhållningsregler. Hur Alex ska behandlas, vilket kanske innebär vad, hur och när alla ska äta och så vidare. Hur man ska bete sig.
Då säger jag bye, bye.
Det finns fler barn i huset som jag också tror vill få ta plats.
Och dålig stämning kan jag vara förutan.
Hyllvärmande rarirteter, varför bry sig?
Det är ändå rätt trivsamt att lyssna på sån här gammal filmmusik när man packar, plockar och inte får så mycket gjort som man önskat.
Kanske mer charmigt än bra. Och så själva skivan, som man egentligen undrar varför man äger. Den är 50 år gammal och extremt välbevarad, nästan ett arkiv-ex. Något man vill vara mycket varsam om, även fast det väl inte är det hetaste samlarobjektet på marknaden. Man vill nästan inte lyssna på den.
Jag köpte den för 40 spänn. Men den lär gå att sälja för det tiodubbla i det skicket.
Men man har ju ingen nytta av det, det tar bara en massa plats. Jag brukar tänka på det som min pensionsförsäkring, en lika god investering som att köpa konst. Och skivorna går dessutom inte att förfalska, det gäller att lära sig skillnader på etiketter och matriser i vinylen, läsa på om de variationer som finns, samla på sig sådant som inte så många letar efter för tillfället. Skivor som tillsammans är värda mycket mer än min bil. Som står i hyllor, för jag säljer dem inte.
Åh, om jag ändå kunde göra något vettigt någon gång. Ta tag i min tillvaro. Inte tro att jag halkat omkring på ett bananskal och bara hamnat någonstans i livet. Våga. Det är nog som Karin säger. Jag skulle också kunna frilansa. Om jag var lite modigare. Om jag hade större självförtroende. Och inte blev så stressad av tillvaron.
Så att jag kunde ta fram de där egenskaperna som jag brukar dölja. Då skulle jag nog börja sälja skivor.
De sista minuterna
Den tionde dagen är snart till ända.
Puh.
Det har varit jobbigare än på länge.
Det är väl för att jag inte kan sova förstås.
Tur att jag bokade biljett på ett tåg som går först efter elva i morgon.
Tänk om jag hade behövt ge mig ut i mörka svinottan.
Jag skulle vilja ha något. Men jag vet inte riktigt vad.
Så bekant på något sätt
Men det är ju... lustigkurren från Ö&B-reklamen. Namnet Tobias Persson sa mig ingentingoch knappast de andra heller, men när han uppenbarade sig spred sig förstås ett igenkänningssorl bland publiken.
Den där Tobias har tydligen varit ståuppkomiker i tolv år. Han var rätt rolig faktiskt. Jag brukar sällan skratta åt svenska ståuppkomiker annars.
Nour, brukar vara rolig. Peter Wahlbeck ibland, men han är så ojämn. Zinat har varit rolig, men går dessvärre efter samma manus varje gång. Özz och Zoran, glimtar väl till emellanåt också.
Nu är det bara en dag kvar på jobbet innan jag blir ledig. Och det var längesedan jag kände mig så trött och omotiverad. Annonsavdelningen fikar ovanligt tyst i dag. Men jag orkar inte gå dit. Vill bara blunda, blunda med de kliande ögonlocken (undrar varför de alltid kliar nuförtiden?) och stänga de svidande ögonen.
Man borde, man borde
Måndag. Jag borde ha tvättat. Om jag ska vara borta i fem dagar går det väl åt lite kläder.
men jag får väl plocka ihop något av det jag hittar.
Puh, så trött nu. Det går ju nästan inte att sova alls längre.
Två arbetsdagar kvar. Hoppas de går undan.
