abrovink

 

Det är ändå rätt trivsamt att lyssna på sån här gammal filmmusik när man packar, plockar och inte får så mycket gjort som man önskat.

Kanske mer charmigt än bra. Och så själva skivan, som man egentligen undrar varför man äger. Den är 50 år gammal och extremt välbevarad, nästan ett arkiv-ex. Något man vill vara mycket varsam om, även fast det väl inte är det hetaste samlarobjektet på marknaden. Man vill nästan inte lyssna på den.

Jag köpte den för 40 spänn. Men den lär gå att sälja för det tiodubbla i det skicket.

 

Men man har ju ingen nytta av det, det tar bara en massa plats. Jag brukar tänka på det som min pensionsförsäkring, en lika god investering som att köpa konst. Och skivorna går dessutom inte att förfalska, det gäller att lära sig skillnader på etiketter och matriser i vinylen, läsa på om de variationer som finns, samla på sig sådant som inte så många letar efter för tillfället. Skivor som tillsammans är värda mycket mer än min bil. Som står i hyllor, för jag säljer dem inte.

 

Åh, om jag ändå kunde göra något vettigt någon gång. Ta tag i min tillvaro. Inte tro att jag halkat omkring på ett bananskal och bara hamnat någonstans i livet. Våga. Det är nog som Karin säger. Jag skulle också kunna frilansa. Om jag var lite modigare. Om jag hade större självförtroende. Och inte blev så stressad av tillvaron.

Så att jag kunde ta fram de där egenskaperna som jag brukar dölja. Då skulle jag nog börja sälja skivor.