abrovink

Jag planerar tidningen.

Vissa dagar är jätteröriga.

Ibland är det alldeles dött, som nu.

Om mina reportrar kunde skriva färdigt något någon gång. Så kunde jag göra en sida.

Nu sitter jag och löser korsord i stället.

 

Det har ringt några, men inte alls så många som i går.

 

En som ringde tyckte att... alltså, det var riktigt dumt.

De är en trio som ska prata med kommunalråden om turistbyråns framtid.

Ingen media får vara med. Men en reporter bör stå och vänta utanför rådhuset, tyckte han.

För att kunna ta en bild när de kommer ut.

 

Han visste inte när, bara på ett ungefär.

Den viktigpettern tycker alltså på allvar att jag ska skicka en reporter som ska stå och vänta utanför rådhuset i upp till en timme. Tänk om det spöregnar då. Eller om det händer något annat, något av betydelse.

 

Jag sa att trion fick gå upp till redaktionen och berätta vad de fått reda på, efter mötet, i så fall.

Då lät han närmast förnärmad. Men kanske, möjligen, skulle de göra det.

 

Hur uppblåst får man bli?

Vissa jobb vill man bara inte göra.

Om man ändå kunde få en fotograf med sig.

Önskar att jag var någon annanstans.

Jag har plötsligt fått ett extra veck under båda ögonen. Nästan från en dag till en annan.

Undrar om det beror på sömnbrist.

Undrar om de försvinner ifall svullnaden och ringarna under ögonen blir mindre.

 

Fyra personer på jobbet håller på att flytta.

Jag sörjer inte.

Då slipper jag den otrevligaste.

Den trevligaste kanske kommer tillbaks, för han har sökt en ny tjänst.

 

Det är lite rörigt. Jag tror att det gått till så här: En delägare ville köpa en större andel. Men huvudägaren gick inte med på det. Då ville delägaren sälja sina procent i stället - men fick ett skambud.

 

Nu är de osams på något sätt. Därför ska de där halv-kollegorna flytta, för nu ska vi åter bli de konkurrenter vi var för flera år sedan.

 

Löjligt, jag vet. Får väl se hur länge det varar. Men nu håller de där fyra på att kånka möbler, datorer och annat de ska ha med sig.

De behöver inte bära långt, för de ska bara in i lägenheten mitt emot. På samma våning alltså.

 

Nu hör jag hur den otrevligaste flåsar i korridoren.

Jag drömmer ofta om min far.

Efteråt känns det så svårt att förstå att han inte längre finns.

När ska det där gå över?

 

I natt drömde jag om min mormor. Det är inte så ofta. Men jag hör ofta hennes röst inuti.

Jag vet. Jag borde hålla mig för god för att såga folks intervjuteknik.

Men det finns en osympatisk typ i min närhet, en som jag stöter på nästan varje dag på jobbet.

Han påminner om Storpotäten. Putt, putt, putt.

Han är arrogant och klumpig.

Och han kallar sig: Redaktör och Kulturjournalist (fast det han är utbildad till är arkivarie).

 

Därför kan jag inte låta bli att såga det han gör (även om han skriver bättre nu än förr).

 

Alltså, en intervju är inte ett resonemang. Man pratar inte lika mycket, eller till och med mer, än den man intervjuar. Det blir ju inte sant om man är med och formulerar svaret själv.

Man ställer inte flera frågor i taget.

Undviker helst frågor som kan besvaras med ja eller nej (man bör åtminstone inte ställa bara sådana).

Man bör lyssna, lyssna aktivt (det märks så väl om man inte hör på vad de säger).

 

Han gör alla de där felen. Varje gång vi är ute på samma jobb. Lyckligtvis skriver vi inte i samma tidning.

 

Förresten, hans pinsamma försök att briljera som fotograf ska vi inte tala om. I dag ville han ha en lyktstolpe i bakgrunden. "För att få lite liv i bilden", sa han.

 

 

Jag vet att jag borde städa mitt skrivbord.

Men all ork bara rann ur mig.

Och det är så ödsligt här.

 

Nere på gatan åker samma jävla bilar runt, runt. Mattsvarta mercor med tonade rutor och trasiga avgassystem.

Ettriga moppar som följer efter.

 

Undrar om inte fredagskvällarna är allra värst när man jobbar helg. Alla andra går hem, glada över lediga dagar. Själv har man nyss börjat det ensammaste arbetspasset av alla.

I går fick jag höra om tre brutna fötter (eller om en kanske bara är vrickad). Värst var väl Annonsblads-Patrik som bröt foten på fyra ställen när han skulle cykla hem från krogen i lördags. Cykelfyllo!

 

Nu kommer Pär. Han går med käpp. (Det är han som tror att han bara har vrickat foten i en fotbollsmatch).

 

En gång bröt jag mitt högerben i en skidlift. Det var inget vidare. Men en fot är nog värre, den har så många ben. Måste vara svårläkt.

 

Jag vill ha hela fötter.