abrovink

Jag vet. Jag borde hålla mig för god för att såga folks intervjuteknik.

Men det finns en osympatisk typ i min närhet, en som jag stöter på nästan varje dag på jobbet.

Han påminner om Storpotäten. Putt, putt, putt.

Han är arrogant och klumpig.

Och han kallar sig: Redaktör och Kulturjournalist (fast det han är utbildad till är arkivarie).

 

Därför kan jag inte låta bli att såga det han gör (även om han skriver bättre nu än förr).

 

Alltså, en intervju är inte ett resonemang. Man pratar inte lika mycket, eller till och med mer, än den man intervjuar. Det blir ju inte sant om man är med och formulerar svaret själv.

Man ställer inte flera frågor i taget.

Undviker helst frågor som kan besvaras med ja eller nej (man bör åtminstone inte ställa bara sådana).

Man bör lyssna, lyssna aktivt (det märks så väl om man inte hör på vad de säger).

 

Han gör alla de där felen. Varje gång vi är ute på samma jobb. Lyckligtvis skriver vi inte i samma tidning.

 

Förresten, hans pinsamma försök att briljera som fotograf ska vi inte tala om. I dag ville han ha en lyktstolpe i bakgrunden. "För att få lite liv i bilden", sa han.