abrovink

Tänk den där klassträffen i Gävle för fyra år sedan. 28 år efter studenten. Tror vi var 15 av 22 som dök upp. Många hade väl inte träffats sedan examensdagen. Men vi hade ju jordens sammanhållning. Såklart att det blev en till träff året efter. Fast det var i Stockholm 2018 och vi var bara hälften så många. Men helt klart en kväll som jag aldrig glömmer. 

2019 rann det ut i sanden. Det var så svårt för folk att bestämma sig. Fanns inte så mycket engagemang, trots att vissa var villiga att ta på sig arrangörsskapet. 

Och 2020... det var ju inte ens att tänka på. 

Det här året blir väl lika illa. 

Men vad jag saknar den där vi-känslan. Att höra hemma i ett sammanhang. Spelar ingen roll om vi inte setts sedan de få gymnasieterminerna i sena tonåren. Det är ju vi, med alla olikheter och kanske har vi inte så mycket gemensamt förutom histora och minnena därifrån. Men den där känslan av samhörighet fanns ju märkligt nog kvar.