abrovink

På Lindhagensgatan 98 för sista gången. Snart går jag ner till receptionen, lämnar in allt och går hem till ovisshet. 

Totalt ocharmig del av stan, så jag kommer knappast åka hit i något annat ärende. 

Hade aldrig klivit av tunnelbanan vid Thorildsplan innan 14 januari och jag kommer kanske aldrig någonsin att göra det igen. 

Man behöver ju inte sakna allt. 

Visst är väl utsikten okej för det händer en del på gatan och trottoaren. Mycket tristare att vara i staben i huset bakom. 

Men den bullriga blåsiga gatan är inte kul att vara på. 

Ja det har varit ett trivsamt jobb. 

Det bästa är ju förstås arbetskamraterna som beskriver mig så här snällt. 

Vi hade picknick i eftermiddag i Skånelunden i två timmar. Roligt att komma ut bland folk också. Fast jag är helt slut efteråt. Efter all undanhållsamhet, avhållsamhet, enslighet så har mitt introverta jag en lång uppförsbacke. Jag måste träna upp mig på att vistas i stadsmiljö med människoblickar vart jag än går, för att orka med det igen. 

Två arbetsdagar kvar. Den tredje ska jag ägna till att lämna tillbaka alla passerkort, dator, telefon, tömma skåp...

Motivationen är inte särskilt hög. 

Danskt rockband. 1971. Då Christiania grundsdes i Köpenhamn. Tänk så oändligt längesedan. Undrar hur det hade varit att bli vuxen i den tiden?

Jag som känner avsky mot sena 80-talet och tidiga 90-talet inbillar mig att det skulle varit bättre. 

Vad gör man på en torsdag när arbetsdagen snart är slut?

Jag var och hämtade mitt pass på lunchen, så det är gjort. 

Fick sms om paket på Ica så jag kan väl hämta det då. 

Så rastlös, måste liksom ut snart. Lång dag, många möten och krångliga ärenden. 

Jag har sex timmars flex att ta ut. Hur ska jag hinna det? 

Kanske ska börja med sovmorgnar. Gå upp en timme senare varje dag. Då hinner jag. Tänkte spara timmar för eventuell anställningsintervju, men det verkar ju inte hända. 

Hjärtklappning, undrar vad det beror på. Stresskänslor och frustration kanske. 

Kan vara bra med strukna skjortor. Man vet aldrig när man behöver en. 

Söndagskväll. I morgon ska jag till polisstation. Har bokat tid för nytt pass på lunchen. Förhoppningsvis hinner jag hem för att logga in på redaktionsmötet. Det näst sista. 

Gjorde tester för ett annat jobb i kväll. Får väl se då. Arbetsplatsen ligger bra till i Vasastan. Kan gå från pendeltåget. Så ett år där vore väl bra. 

Annars ska jag väl sitta på en pinnstol i köket och jobba i morgon också. Då är det inte så noga vad man har på sig.  

Semester slut. Gå upp och sätta sig och jobba igen i morgon bitti. 

Märkliga tider. 

Om tre veckor är jag sannolikt arbetslös. 

Ansökningar skickade men inga besked. 

Känns tröstlöst att börja om med den där skiten igen. Skulle vara bra om det gick att byta yrke. Något som inte kräver en massa skolår. Vore kanske bra att vara på en handelsträdgård eller något odigitalt. 

Packar. En semestervecka kvar. 

Söka jobb. Usch. 

Och vad annat ska man fylla dagarna med?

Känns inte som att det är värt att ha några förväntningar på den här sommaren. Inte på det här året. 

Jag skulle vilja flytta. Men hur ska jag kunna göra det utan jobb?

Det här året började annars rätt bra. Märkvärdigt mild vinter, men vad gjorde det när jag ändå bara gick på gatorna i Stockholm? Började spela med Jesper, började sjunga i en ny kör, fick månadslön...

Den 16 mars började vi jobba hemiifrån. Då var det aom att allt dog på något vis.