abrovink

I morgon ska jag träffa Peo. 

Han som spelade bas i Noice (och så småningom i Easy Action, Sha Boom och som skrev Dansa i neon åt Lena Ph). 

På en vind hittade Peo en låda med ett 20-tal ex av Noice första singel, som de fick spela in efter att ha vunnit en popbandstävling i Vecko-Revyn 1979. 

Jag har köpt en av honom. 

Den där singeln sålde just ingenting. Det var först när de spelat En kväll i tunnelbanan, i direktsända Måndagsbörsen, som Noice blev Sveriges näst största band, under en väldigt kort period. 

Och när jag var tio år, och Noice släppte sin tredje LP, så var de världens största band. De var gudar, overkliga som hjältar i en serietidning. 

Tider går och förändras, men somliga minnen och känslor är liksom för evigt tatuerade i medvetandet. 

Så när jag ska gå och träffa Peo i morgon, på något kontor vid Medborgarplatsen där han jobbar nu, för att få den där skivan, efter en tids mejlande, så... känns det som att min inneboende tioåring förlänas en väldigt fin present. I efterskott. Långt, långt i efterskott. 

Tack för att du fortfarande kommer ihåg mig.