Jag vill gå i skolan
Hoppas att Trygghetsrådet kostar på mig en kurs innan min tid där är slut.
Certified digital specialist in social media, låter ju snofsigt. Om jag nu får gå den, eller om det kan bli någon annan.
Alla ska ju för fan ha en content & social media manager nuförtiden. Och i kravprofilen står det om dokumenterad kunskap/erfarenhet. Hur ska jag få det liksom?
Alla pratar bara om content marketing, till och med i offentliga sektorn. Härmapor.
Åh om man bara kunde lyckas snabbutbilda sig inom något bristyrke i stället.
Ett möte med rockidolen
I morgon ska jag träffa Peo.
Han som spelade bas i Noice (och så småningom i Easy Action, Sha Boom och som skrev Dansa i neon åt Lena Ph).
På en vind hittade Peo en låda med ett 20-tal ex av Noice första singel, som de fick spela in efter att ha vunnit en popbandstävling i Vecko-Revyn 1979.
Jag har köpt en av honom.
Den där singeln sålde just ingenting. Det var först när de spelat En kväll i tunnelbanan, i direktsända Måndagsbörsen, som Noice blev Sveriges näst största band, under en väldigt kort period.
Och när jag var tio år, och Noice släppte sin tredje LP, så var de världens största band. De var gudar, overkliga som hjältar i en serietidning.
Tider går och förändras, men somliga minnen och känslor är liksom för evigt tatuerade i medvetandet.
Så när jag ska gå och träffa Peo i morgon, på något kontor vid Medborgarplatsen där han jobbar nu, för att få den där skivan, efter en tids mejlande, så... känns det som att min inneboende tioåring förlänas en väldigt fin present. I efterskott. Långt,
långt i efterskott.
Tack för att du fortfarande kommer ihåg mig.
Snön faller... och jag med den
Besök i fyra dagar.
En anledning att städa.
Snön har kommit tillbaka.
Fy.
Det ska hålla på i åtminstone två dygn.
Det börjar göra allt mindre ont i fötterna.
Fast jag vill inte utmana ödet och ge mig ut att promenera.
Är ändå så orkeslös.
Samtidigt som det kryper i mig av rastlöshet.
Hopplöst att sova.
Mår inte alls bra av den här tillvaron.
Bara ett enda jobb sökt den här veckan också.
Ingen rolig månad.
Inget är som väntans tider va?
Ja, jag tyckte väl att det var lite väl snabba ryck.
Jag får väl vänta. Men vore jag den klarast lysande stjärnan, så hade de nog bestämt sig.
Nu är jag en av fyra och då är ju chansen fortfarande ganska liten.
Min tid på Trygghetsrådet börjar ta slut. I september får jag inte vara kvar längre. Men, det lät som om jag kunde få en till utbildning. Kanske på Påhlmans handelsinstiut, om det nu hinns med. Tio veckors research-kurs med praktik låter ju väldigt bra.
Jag får kolla vad de säger och när kursen går och om jag får behålla a-kassan under tiden.
Åh, det är så mycket frågetecken och ovisshet , som en långsam nedbrytningsprocess av mig.
I morgon är det dags
Åh jag vill inte gå på anställningsintervju.
Tänk om det gick att slippa.
Det var så längesen.
Jag kommer att känna mig ovan och obekväm.
Och jag behöver verkligen ett jobb.
Och jag vill inte prata om mig själv.
Uuuuuh
