abrovink

Ingen vill ju ha mig någonstans. 

Men så plötsligt börjar det ringa... 

Det var ju redan klart att jag skulle till Arbetaren på intervju på onsdag.

I morse pratade jag med Bemannia om tvåmånadersprojektet på Trafikverket. Efter lite konsultation med sin chef ringde hon, Linda; tillbaka och sa att de tyckte att jag hade en så pass intressant profil att de tänkte hoppa över ett steg i rekryteringen (en skype-intervju som fick mig att ilsnabbt ladda ner skype) och presentera mig direkt för Trafikverket i eftermiddag. Antagligen blir det en intervju i början av nästa vecka.

Och just som jag skulle gå och... ja, vad var det jag skulle göra egentligen?.. så ringer telefonen. Någon som presenterar sig som Henrik någonting och ringer angående jobbet som kommunikatör på RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. "Vi vill helst träffa dig så snart som möjligt, går det bra redan på måndag 09.30?".

Ja, vad ska jag säga... det är väl bara att dra direkt från körövningen på söndag kväll...

Och så tillbaka till Borlänge och Trafikverket kanske... och sedan till Stockholm och Arbetaren.

Jösses! Visst har jag hört hur de talat om ketchupeffekten på Trygghetsrådet. Men att det skulle hända mig och just nu, helt plötsligt, hade jag knappast räknat med.

Kan det vara den där sista Poppius-kursen som fick cv:t att nå över kanten? Något annat kan jag inte komma på.

Hon hade lämnat meddelande om att jag sökt jobb som kommunikatör. Men jag hade telefonen liggandes på laddning och skrev min tiominuterspresentation inför i morgon. Så jag hörde inte. 

Ringde upp och pratade med en person som skulle ge Janni en lapp. 

Men nu är klockan så mycket att kontorsmänniskor har gått hem. 

I morgon har jag en heldag i Enköping. Men jag får väl försöka få till det där samtalet ändå. 

Jag vet inte ens vad det är för jobb. Söker ju så många. Men det kan vara ett tvåmånaders vikariat i Borlänge. På någon ospecificerad myndighet, jag gissar på Trafikverket. De behövde någon fort och det kan inte vara allt för lätt att få fram någon. 

Och så fick jag ett mejl. Från redaktionssekreteraren på Arbetaren. Jag ska dit på intervju nästa vecka. Tyckte de hade så jobbiga krav, så jag höll nästan inte på att söka det redaktörsjobbet. Och så ville de helst ha kvinnliga sökanden. 

Det är lågt betalt. Men lite prestige att jobba på Arbetaren. Också ett vikariat. Fyra månader. 

Nu kanske jag kan hoppas bli intervjuad för vikariatet på 8 sidor också eller? Det är på Jespers myndighet. Det skulle vara roligt, jag tror jag skulle trivas där. 

Åh, om jag bara inte var så sömnig. Jag behöver öva körsång. Jag har fått ett soloparti dessutom. Det måste sitta på lördag. Och i morgon ska jag köra fram och tillbaka till Enköping och kommer att vara helt slut när jag kommer hem. 

Klockan ringer före sex. Jag ska åka till Enköping, där ska jag vara koncentrerad hela dagen...

Skulle verkligen behöva vara utvilad. 

Men det funkar liksom inte. Tusen andra saker som snurrar i huvudet. Framtiden är som ett töcken. 

Det blir ingen struktur. 

Jag har packat allt i alla fall. Bara att borsta tänderna, sätta sig i bilen och åka, typ. 

I morgon ska jag i alla fall sova på hotellet. Då behöver jag inte gå upp så tidigt. 

Usch. 

Nämen... jag som skickade in ansökan en dag efter sista ansökningsdag. Klistrade in cv direkt i mejlet, enligt anvisning. 

Orkade inte bry mig om att författa något personligt brev, jag har ju änd en ingress i cv:t. 

Sommarvikarie igen, som för 15 år sedan?

Jaaa, såklart, arbetslös i evigheter och Sveriges näst största morgontidning. 

Självförtroendet är väl i nivå med fotknölarna, men jag får väl låtsas. 

Och jag går på kompetensinventering och vill bort från mediebranschen. Men anställningsintervjuerna duggar ju inte direkt tätt. Och journalistik blev verkligen min grej för 17 år sedan. Och de träffar mig gärna, står det!

Åh, jag ska skicka mina referenspersoners telefonnummer i kväll. Orkar/vågar inte ta kontakt med dem för att förvarna. Men de har ju knappast glömt mig i alla fall. Tänkte att jag borde fråga Eva också, vi delade ju rum i flera år. Men det hinner jag inte nu. 

Jag gick i alla fall på K-brunnar i dag. Tyvärr är det inte säsong för lyckospindlar. 

Solna. Skandinaviens största skivmässa. Om det nu inte är den som är i Hova. 

Mycket bläddrande blir det. 

Såg på instagram att Jennica var där (yesvinyl), hon poserar alltid på så coola bilder tillsammans med skivomslag. 

Men inte ser man någon man känner igen (jo förresten, en från en annan facebookgrupp), bara bekanta säljare, annars har man ju näsan nere i skivbackarna. 

Ett hopplöst samlande, det kan aldrig bli färdigt eller komplett. Skrymmande är det dessutom. Det känns nästan som en livsstil när man är på ett sådant ställe. 

Brukar gå att hitta prisvärd soul nuförtiden, särskilt om den är från Motown, inte riktigt inne för tillfället. 

Men det var ont om sådant. Så mycket hårdrock numera. Det har blivit dyrt, men folk (killar i 30-40-årsåldern) köper ändå. 

Jag plockar billiga guldkorn i soul-funkbackarna i stället. Och i blandatbackarna orkade jag inte bläddra just i dag, så matt av förkylning. Men efter lite letande brukar det gå att hitta någon saknad Bob Marley för ett par tior, såg lite gammal country: Bobby Bare, Buck Owens, men lät det vara. Skulle ha slagit till om det dykt upp en Merle Haggard.