Krig - smaka på det ordet!
Ett mycket litet skjutvapen. Att gömma i handväskan.
C-byrån var den hemligaste delen av Sveriges militära underrättelsetjänst, under Andra världskriget.
Där jobbade kvinnor som hemliga agenter, förklädda till sekreterare, men inte sällan fick de bli älskarinnor för att kunna tillskansa sig information. Livsfarliga uppdrag som ibland slutade riktigt illa.
Armémuseum är så mycket mer spännande än vad man lätt kan luras att tro.
En stridsspets från ett ryskt kärnvapen under kalla kriget, flera hundra gånger kraftigare än USA:s atombomber i Hiroshima och Nagasaki, riktad mot Stockholm - dit den skulle kunna nå på fem minuter från Baltikum.
Oj.
Det blir nästan på riktigt när man ser den där tre meter höga spetsen stå mitt på golvet.
Och ransoneringen på 1940-talet. Minsta dagsransonen kött var 30 gram. 30 gram! Vad är det, två tuggor?
Folk åt ekorrar, kråkor och grävlingar i Sverige under Andra världskriget. Någon bensin fanns knappt, så de få bilar som kördes gick ofta på gengas, eldade med ved, sotigt och stor explosionsrisk.
Och kaffe, hopplöst att få tag i för det fikande folket.
Brunum och Arosto kaffeersättning, undrar hur det smakade?
Några ryssar som besökte museet tog bilder på varandra, när de poserade med en AK-5:a. Med stolta leenden höll de vapnet i sina händer, både han och hon och deras ohyfsade ungar.
Undrar vad ryssar tänker när de går bland montrarna och läser om hotet som kom från öst. Hur det så kallade neutrala Sverige samarbetade med Nato och inte med Warszawapakten.
Tycker att ryska turister ofta är så buffliga. Klär sig pråligt och smaklöst, oartiga och visar ingen hänsyn. Tacklas och trängs vid smörgåsbordet på Finlandsbåten. Kommer in på en skivbörs, plockar det som ser dyrt ut utan att titta närmare. Pengar
verkar de ha och rara LP-skivor från väst har jag hört ryktas, är statussymboler bland rysk överklass.
Och ja, jag är fördomsfull emot ryssar, det är jag mycket medveten om. Och fulla norrmän som var vidrigt sviniga under skid-VM i Falun.
Och fransoser...
Amerikaner må beskyllas för att vara falskt ytliga, men de kan i alla fall bete sig som folk. Oftast välkomnande, vänliga och hjärtliga. Förutom i tullen då.
Nätter utan början och slut
Bra med svt-play när det inte går att sova.
Det går liksom bara inte.
Släpar sig runt om dagarna, får ingentig gjort, långsamma nätter i hopp om att få någon slumrande timme framåt gryningen.
Orken räcker inte till.
Måste ha en jobbsökardag, ta mig an de nya annonserna, skicka i väg de planerade intresseanmälningarna, skriva om dem.
Tänker att jag ska utbilda mig nästa vecka. Också en aktivitet mot jobb. Fast sådant tillåter inte systemet, så det får ju hållas hemligt.
Det där sjuka systemet och den icke-funktionella myndigheten som inte ger något stöd, eller hjälp över huvud taget.
Den bara kontrollerar och kräver rapporter om att reglementet följts. Det är som I en Kafka-bok.
Tror jag.
Jag har i och för sig bara läst Processen i gymnasiet. Men känslan är ju ungefär så.
Nu hände något bra
Jaaaaaaaa!!!
Ljud i skällan och groende irritation
Tänk att man kan känna sig glad för något så onödigt.
En stereoanläggning i hallen.
Nåja, den ska inte stå där. Jag bara testar den nya förstärkaren och blir förtjust.
Jag har fantiserat länge om att sitta uppe på hallen i Murmästarbo och titta på Woodstock-filmen och andra musikfilmer med hemmabiosystem.
Jag har ju inte ekonomi för det där längre, men 500 kronor för den där förstärkarpjäsen var ändå oförskämt billigt. Och den har phonoingång :)
På hifi-klubben tar de över 6 000 kronor för den nu. Men det går egentligen inte att jämföra eftersom det numera är 7:1-ljud, bluetooth och annat som inte fanns innan.
Men det ska bli kul att se Woodstock sedan, högtalare har jag så det räcker i alla fall.
Och min kontakt på Trygghetsrådet antydde att jag kanske kunde gå på Poppius. Webbredaktör strategisk fördjupning.
Men han svarar inte på mina mejl. Det är snart försent att anmäla sig. Jag är lite less på honom. Han har missat mina mejl förr. Och så har han pratat om robotar vid tre tillfällen nu. Gör han så med alla?
Jag är rätt irriterad. Jag skulle nog kunna få fördelar av den där kursen. Han kan väl åtminstone svara, säga att han läst det jag skickat till honom.
Vart ska jag ta vägen?
Less på det här.
Men på vissa ställen går det att ta sig fram.
Jag går till Lugnet, så slipper jag möta så mycket folk.
Det snöar hela tiden. I dag -9 grader och snålblåst.
Jobbet jag intervjuades inför, ligger ute igen.
Undrar varför, de hade ju sållat fram den perfekta matchningen eller?
Jag sökte igen. Visste inte om det var bra eller dåligt. De vet ju om mig, då kunde de väl ha hört av sig igen då om det inte blev något med den andra.
Eller var det bra att jag sökte igen för att visa mitt fortsatta intresse och att jag verkligen vill ha det där jobbet?
Fast jag vill snart ha vilket jobb som helst.
Och helst vill jag slippa vara kvar här. Tror jag.
