Dagens expedition är över
Skriv inläggstext
Det blev en lång utflykt.
49,9 mil.
Jag var borta i mer än åtta timmar.
Men nu är den här.
Fantastiskt bra.
Så roligt att de hade en Gibson Les Paul som John Entwistle fått som gåva av Pete Townshend.
Nu hade Peter fått den i 50-årspresent av Linda. Så den var förstås inte till salu.
Men jag provade den. Tänk. Att ha den gitarren i knät som hanterats av Pete och John.
Det slår nog den gången jag spelade med Elvis trummis trumpinnar på Johnny Cash's trummis trummor, på rockabilly-museet i Jackson.
Kanske framtiden kan bli lite tydligare nu
Fick ett telefonsamtal.
Det var från en rekryterare på Falu kommun.
Hon ville att jag skulle komma på anställningsintervu på kommunikationskontoret.
Jag tror aldrig att jag varit på någon anställningsintervju.
Jag får nog rådfråga på Trygghetsrådet.
En och en halv timme, vad ska vi prata om så länge?
Hoppas det går bra. För det börjar kännas som att det är dags att börja jobba nu.
Och jag vill ha det där jobbet. Inget drömjobb och inte journalistik. Men good enough, som man säger.
Jag är redo att bli kommunaltjänsteman. Och då kan jag slå flyttankarna ur hågen också.
Fast i dag kom faktiskt erbjudande om en stor fin, pendeltågsnära lägenhet.
Shopping igen
Jag tror rösten är på väg tillbaka.
I två veckor har jag varit närapå stum.
Legat sömnlös och hostat mig till hicka om nätterna.
Nu känns det som att det vänder.
Jag ska köpa en Nord Electro. Så jag ska åka ända till Karlskoga, hem till Peter och Linda på söndag.
Har inte träffat dem sedan vi var i USA.
Det blir roligt.
Med en Nord Electro behöver jag inte bry mig så mycket om att försöka få synten att kommunicera med datorn. För då har jag så mycket användbara ljud ändå.
Det blir en del pengar, men det är ändå ett oförskämt bra pris. Jag kan alltid sälja den vidare i värsta fall.
För nu behöver jag skaffa ett jobb.
Betraktar mig som ett sjukdomsfall
Åh, om det ändå gick att sova sittandes.
Om den högra lungan kunde sluta vara så igentäppt.
Jag kan fortfarande knappt få ur mig ett ljud. Det påminner om när jag hade lunginflammation.
Jag kanske har det igen.
Jag väntar en dag till innan jag ringer vårdcentralen. Jag mår ju ändå lite bättre. Eller?
Och den där iskalla känslan i bröstet finns inte, som sist jag hade lunginflammation.
Men det kanske finns grader i helveter?
Det kanske inte är en lika kraftig lunginflammation?
Men visst börjar väl febern ge med sig?
Inte samma hosta, det har släppt en del på vänster sida.
Men det är alltid höger sida som är svagast av någon anledning.
Jag hostar mig till hicka och hickar mig till halsbränna, näsan svullnar igen och... det är lögn i helvete att sova.
Jag har gått vidare i en jobbsökaromgång och ska göra tester, fylla i formulär, lösa problem på nätet. Antar att jag skulle behöva vara utvilad och klartänkt då.
Hm...
När natten nalkas i galopp
Skriv inläggstext
Usch. Det ser ut som någon sorts altare.
Så kan jag inte ha det.
Det var körrepetition hos mig i kväll.
Hela basstämman, sånär som på en.
Så jag behövde storstäda. Därför blev bordet lite av en organiserad avstjälpningsplats.
Men i går tog den märkliga förkylningen ett omtag och jag blev febertöcknig och tog mig knappt mellan soffan och sängen.
I morse klev jag upp efter en sömntablettsnatt och inplanerade doser med ipren.
Så jag orkade städa. Har svettats som en häst hela dagen.
Inte sjunga dock, för rösten är som förra torsdagen.
Jag behövde åka och köpa bröd och smör (har ju aldrig smör hemma annars) till fikapausen.
Gick in på bolaget också. För att jag har så dålig karaktär. Bara för att jag mår lite bättre. Och inte behöver kliva upp tidigt i morgon.
Det är bra med heldagsrep på lördag och söndag. De kommer att bli outhärdliga (särskilt söndagen som uteslutande handlar om koreografi) om jag är osövd, alkoholtärd och nervig. Så då blir det enklare att låta bli. Trots att det är helg.
Ska söka några jobb i morgon. Det får bli mitt beting. Och laga mat efter något recept. Sortera lite grejer. Nu när det är städat och läge att organisera.
Något skriker i mig att jag måste flytta härifrån, att jag behöver lämna det här.
Något annat talar lugnt och sansat om att jag borde försöka ta vara på möjligheter och hitta nya vägar här, där jag bor och finns.
För jag har sannerligen inte gjort särskilt mycket anspråk, eller försökt att ta för mig.
Det skulle förstås bli samma visa om jag hamnade någon annanstans.
Svårt att välja vilken röst som låter behagligast.
Men jag funderar vidare i morgon.
De sa att jag hade fint hemma. Att det var trivsamt. Att det var befriande med rejäl takhöjd.
Ja, jag har då aldrig bott i en bättre lägenhet. Det skulle bli sämre om jag flyttade tillbaka "hemåt". Men kanske det är värt det ändå...
På västkusten
Jag kom att tänka på Stieg Trenters sista deckare. Den sista fullbordade, innan han dog 1967.
Den heter "Sjöjungfrun" och utspelar sig i ett regnigt Göteborg.
I dag var det väl inte så regnigt. Men det är fortfarande vinter.
Vinter utan snö.
