abrovink

En försummad blogg. Som behöver uppdateras lite. Det är väl kanske i och för sig inte så många som läser. Men det kan vara bra för mig att få lite kontinuitet i något i en sådan här tid.

Fast datorn. Som jag haft sedan 2009. Den sjunger verkligen på sista versen. Fläkten går i sprintertempo hela tiden, ändå blir det jättehett. Det går segt, trögt. Startknappen är lös på något sätt, så det krävs lirkande för att få igång datorn.

Eftersom blogg-appen är värdelös är det mest bara frustrerande att blogga med telefon. Tänk att de lyckas göra något dåligt ännu sämre.

 

Men, men. I dag var jag på trygghetsrådet. Kommer att bli kallad till en uppstartsträff den 5 december. Fick veta att mediantiden för att hitta ett nytt jobb är sex månader. Och att nio av tio av trygghetsrådets "klienter" som får ett nytt jobb, upplever att det är bättre än det som de blev uppsagda från.

Ja, ja. Det låter ju lovande i alla fall.

Fick också höra att den som sitter hemma och läser Platsjournalen, skickar ansökningar och väntar på att arbetsgivare ska höra av sig, är förlorare i dag. 

Det gäller att sälja in sig, visa att man finns, inte räkna upp allt man gjort tidigare, utan visa vart man är på väg, vad man vill och vad man kan tillföra. 

Allt det där ska jag få träna på om jag vill. Och jag kan gå kurser, "klick-kurser" som jag kan göra hemma och få diplom efter att ha gjort alla uppgifter i olika dataprogram eller vad det nu månde vara.

Jo. Det låter ju lovande i alla fall.

 

I dag stod vi i blandade stämmor på kören. Till slut hamnade jag mitt emellan äkta paret Micke och Pia. Det har nog inte hänt förut. Vad bra du sjunger, så skönt att sjunga bredvid en bas och du är så säker, sa Pia och uppmanade mig att ta i lite mer.

Sedan sa Micke: Vad bra du sjunger, det är en fröjd att stå och sjunga bredvid dig.

Det är sådant som gör en glad och förbättrar självförtroendet. Men eftersom de två är så säkra själva, är det på något sätt lättare för mig också, även om vi inte sjunger samma stämma.

När jag är bland de andra basarna så svajar det faktiskt en del omkring mig emellanåt. Om inte jag är tvärsäker så tappar jag lätt bort mig. Jag är inte heller den som övar flitigast, i ärlighetens namn. Så jag ska inte skylla på någon annan. Men det är också upplyftande att höra andra stämmor omkring sig, det går lättare att förstå sammanhanget och var min del i klangen finns och hur den samspelar.

 

Nu får det vara slut med sovmorgnar också. I morgon ska jag åka till Mickes musikaffär och prata med någon som heter Mattias om ett ljudkort. Så att jag kan börja spela in något igen.

Jag ska montera en pickup på en skivspelare. Städa. För det börjar rasa igen.Träna med Blossom? Beställa en ny dator, när jag vet vad det eventuellt nya ljudkortet kräver? Ringa bilverkstan och boka en tid.

Ja ja. Blir något av det där av så får det väl duga.