abrovink

 

Det känns nästan som att jag känner henne nu. Hennes facebook-sida är numera en minnessida.

Och när jag läser inläggen som hon skrivit. Så vet jag ju hur hon hade det.

"Finbesök av mamma och lillebror", är hennes sista inlägg.

Då var hon på ett behandlingshem.

Men hon rymde därifrån efter en vecka.

Sista tiden var hon på ett annat behandlingshem. Ett ställe hon en gång ringt ifrån och skrikit i telefon att hon skulle dö, om hon inte fick komma därifrån.

Men det var bara en månad kvar av hennes tvångsvård. Sedan gav de henne en tågbiljett hem till Falun.

 

Hon fick bo hemma hos sin mamma. Under fem dagar av kaos. Hon fyllde 25. Polisen kom och hämtade henne dagen efter. Hon var misstänkt för inbrott och fick tillbringa natten i en cell.

Det var där inne hon dog. Ensam.

Polisen hade inte kroppsvisiterat henne. De upptäckte inte fentanylplåstren hon gömt i sina underkläder. Tillräckligt många för en överdos.

 

Jag har pratat i timmar med hennes mamma. Haft mejlkonversationer och läst långa berättelser.

Nina. Hon jobbade som hästskötare i Spanien. Kom hem, skaffade två hästar som skulle skötas, kom in på sjuksköterskeutbildningen och var uppenbarligen ambitiös och kom bra överens med åldringarna på praktiken. Hon jobbade heltid inom blomsterhandeln samtidigt.

 

Först då kom drogerna in i hennes liv. Hon började ta lite för att orka med allt det där. Ett och ett halvt år senare var Nina död. Det gick väldigt fort.

 

Det kommer inte att bli den bästa artikeln jag har skrivit. Men den blir okej. Ibland måste det bli en kompromiss.

Däremot har jag aldrig jag aldrig haft lika stora känslor över något jag skrivit, aldrig har jag känt en sådan sorg. Märkligt. Egentligen skulle jag vilja skriva en helt annan historia, en novell, en roman, eller en lång prosadikt.

För det känns ju som att jag har lärt känna dig nu, Nina. Underligt nog.