Åh, ditt liv blev så kort
Det känns nästan som att jag känner henne nu. Hennes facebook-sida är numera en minnessida.
Och när jag läser inläggen som hon skrivit. Så vet jag ju hur hon hade det.
"Finbesök av mamma och lillebror", är hennes sista inlägg.
Då var hon på ett behandlingshem.
Men hon rymde därifrån efter en vecka.
Sista tiden var hon på ett annat behandlingshem. Ett ställe hon en gång ringt ifrån och skrikit i telefon att hon skulle dö, om hon inte fick komma därifrån.
Men det var bara en månad kvar av hennes tvångsvård. Sedan gav de henne en tågbiljett hem till Falun.
Hon fick bo hemma hos sin mamma. Under fem dagar av kaos. Hon fyllde 25. Polisen kom och hämtade henne dagen efter. Hon var misstänkt för inbrott och fick tillbringa natten i en cell.
Det var där inne hon dog. Ensam.
Polisen hade inte kroppsvisiterat henne. De upptäckte inte fentanylplåstren hon gömt i sina underkläder. Tillräckligt många för en överdos.
Jag har pratat i timmar med hennes mamma. Haft mejlkonversationer och läst långa berättelser.
Nina. Hon jobbade som hästskötare i Spanien. Kom hem, skaffade två hästar som skulle skötas, kom in på sjuksköterskeutbildningen och var uppenbarligen ambitiös och kom bra överens med åldringarna på praktiken. Hon jobbade heltid inom blomsterhandeln samtidigt.
Först då kom drogerna in i hennes liv. Hon började ta lite för att orka med allt det där. Ett och ett halvt år senare var Nina död. Det gick väldigt fort.
Det kommer inte att bli den bästa artikeln jag har skrivit. Men den blir okej. Ibland måste det bli en kompromiss.
Däremot har jag aldrig jag aldrig haft lika stora känslor över något jag skrivit, aldrig har jag känt en sådan sorg. Märkligt. Egentligen skulle jag vilja skriva en helt annan historia, en novell, en roman, eller en lång prosadikt.
För det känns ju som att jag har lärt känna dig nu, Nina. Underligt nog.
Värmebölja
Det är nästan 30 grader varmt.
En sådan dag då man okynneskör en sightseeingrunda i kommunen på lunchen, bara för att få svalka sig en stund.
Om fyra dagar lämnar jag det här stället.
Jag har verkligen ingen motivation för att jobba längre.
Försöker ringa en åklagare för att uppdatera mig i en mordutredning, men hon svarar inte.
Så jag får inte mycket gjort.
Fyra dagar, plus det som är kvar av den här. Sedan börjar semesterveckorna. Och sällan har jag väl sett fram emot ledighet som nu. Somrarna som brukade vara roliga att jobba på förr.
Räknar timmarna
Fredag och jag vill gå hem. Eller härifrån. Jag ska åka till Älgparken, för vi ska ha överaskningsfest för annonssäljaren Gunnar som går i pension.
Och jag behöver åka förbi Falun och Skatteverket, för att lämna in fackets deklarationspapper.
Och kolla i mitt postfack.
Trött är jag, så det skulle faktiskt vara skön att få lägga sig att sova i stället.
Eller lägga sig i hammocken med en gitarr och några svala öl.
Huuu.
Drunknar i ord
Hon hittades död i en fängelsecell. Hon blev aldrig visiterad. Hon hade fentanylplåster under trosorna. Tillräckligt för en överdos.
Där slutade livet för Nina.
Och jag har försökt skriva hennes historia, efter att ha pratat med hennes mamma. Men nu har jag fått en helt annan text av henne, som är mer än dubbelt så lång som den jag har skrivit.
Puh. Det här blir tidskrävande för mig. Hur ska jag få till det här innan semestern?
Men jag förstår henne. Det måste vara fruktansvärt påfrestande att varje dag tänka på vad som hände och hur det kunde gå så illa. Så jag ska förstås göra allt jag kan för att få till något annat. Men... det är så mycket jobb.
Och det ska få plats i tidningen.
Hm, undrar om jag kan skjuta upp det till nästa vecka...
Kom på en sak
Ja, jag säger då det. Så länge sedan jag skrev ett blogginlägg att de hunnit göra om hela appen. Tycker att den är skitdålig nu.
Jag har betalat 10 000 kronor ytterligare till USA-resan, känns som att det närmar sig nu.
Jag skapade en profil på quizkampen där jag är en tjej. Oh, vad jag får chatt-meddelanden nu. Och jag svarar glatt och skriver söta små kommentarer tillbaka. Och alla skamliga förslag, jodå, absolut.
Rätt fascinerande. Det är ju frågesport!
En del vill att vi ska flytta över till kik. Kanske vore något, för då kan jag avslöja mig. Tänk vad de ska bli generade då.
Fast så grova grejer som #assholesonline får skrivet till sig, är det inte.
Festival varje dag
Jaha. Hastigt och lustigt fick jag ett festivalarmband.
Inte visste jag att jag var ackrediterad. Det brukar vara en viss byråkrati med det.
Men jag ska inte jobba på festivalen. Jo, men utifall att, kanske på fredag eftermiddag, sa de.
Jag behöver inte fundera så mycket över vad jag ska göra i helgen i alla fall.
Inte så jättemycket jag vill se. I så fall hade jag väl köpt en biljett själv.
Men gratis är ju gott, sägs det. Och jag antar att jag även kommer in på vip-området med det här.
Lugnare, inga ölköer, inga toaköer.
En stor nyhet – i alla fall i Mediasverige
Jävlar vad det händer grejer.
Jag, som tydligen inte duger någonting till annars, behövs plötsligt på en massa olika platser. Det är bara jag som har erfarenhet av si och så. Orkar inte säga nej.
Så i morgon ska jag jobba i Falun igen och jobba med polis och rättsväsende. Bara det. Avlasta kriminalreportern. För det klarar tydligen inte vikarierna av?
Resten av veckan. Jaja. Okej då. Åååh, vad det känns långt till semester.
Men det är inte det stora som har hänt. Det är att MittMedias vd slutar med omedelbar verkan. Liksom hans bundsförvant.
I stället kommer en ny vd, som i ett mejl inlindat totalsågar den gamla strategin om digitalt först. Vår kassa och vår resultaträkning kan inte hållas uppe av förhoppningar om affärsmål vi ännu inte kan se skymten av, skriver han.
De digitala intäkterna stod för 6% av totalen förra året. Papperstidningen stod för 91%.
Kanske styrelsen har insett hur sjuka våra arbetsplatser är? Nu vill de ha en vd som får personalen med sig i stället. Och: de digitala annonsintäkterna har inte bara planat ut, de minskar! Katastrof för en koncern som i alla lägen sätter digitalt först.
Den där känslan av att företaget är på väg ner i avgrunden mattades plötsligt lite.
Men skitsamma. Jag är ändå inte kvar här när förändringarna börjar.
Och plötsligt köpte jag en dyrgrip
Hoppsan.
Jag la ett skambud. Verkligen.
Eller det var ingen som bjöd högre, så... den blev min.
Det trodde jag aldrig.
Jag hade liksom inte räknat med det heller, men det var ju bara att betala 1 295 kronor.
Det är den dyraste LP-skiva jag någonsin köpt.
Inget toppexemplar.
Men även i det här skicket brukar den säljas för åtminstone dubbelt så mycket pengar.
Det finns annonser ute där de begär 4 500 kronor.
Så det är ju en klenod, en hyfsad investering kan man väl säga också.
Det var så här den släpptes i Storbritannien den 8 maj 1970. En månad efter att The Beatles upphört som grupp. En box med LP-skivan och en bok med bilder och dialog från filmen Let It Be.
Men den blev ju rätt dyr, så efter några månader släpptes bara LP-skivan, utan allt det andra. Boxen drogs in.
Överblivna böcker lär ha delats ut gratis, bland annat på NK i Stockholm.
Så därför är den där boxen svår att få tag i nuförtiden. Priset blir därefter.
Nu är den min. Jag har nog velat ha den i 25 år eller något. Så det var väl på tiden då kanske.
