abrovink

Jobbar på webben den här lördagen.

Det kom en förbi och beklagade hur vi blir behandlade.

Pratade om ilskan, översitteriet, maktfullkomligheten och hur alla blir totalt överkörda.

"Det går inte att leda en organisation där alla sätter sig på bakbenen".

Och så är det väl. Den här arbetsplatsen mår inte bra.

 

We are Dalarna, har hällt ut ett lass koskit där nazisterna ska ha sitt 1 maj-möte i morgon.

Det har jag skrivit om i dag.

Hur de på krogen intill, tittade på och tog bilder. Hur det plötsligt strömmade ut poliser från Jussi Björling-museet, där de av någon anledning fanns samlade.

Hur nazisterna dök upp i parken och polisen fick gå emellan.

Än så länge har jag inte hittat kommentarer om mig själv på någon nazist-sida. Men det kommer väl.

Inga mejl heller.

Bara ett som gällde en annan artikel om en krögare som sålt alkohol utan tillstånd.

"Skicka hem".

Det var det enda som stod i det mejlet.

 

Jag hoppas att resten av arbetsdagen blir lugn. Det är bara ett par timmar kvar nu.

Sänka A-kassan med 1 00 spänn om dan, nu när den nyss höjdes en aning för första gången seda 1998 kallt, typ. 

För att det ska funka som "incitament" att hitta ett jobb. 

Den taktiken har bevisligen inte fungerat de senaste 15 åren. 

Är väljarnas minnen verkligen så korta?

Till och med stockkonservativa Finland testar om medborgarlön i stället kan vara ett sätt att få fart och rörlighet på arbetsmarknaden. 

Men Annie har ju Maggie, järnladyn, som förebild, den rödhåriga aristokraten som startade krig och fick hela Storbritannien att gå åt helvete. Så det är kanske inte så förvånande. 

Och! Hon pratar om billigare boenden för ensamkommande barn. Hur? Var?När?

Vi har fri kapitalism i Sverige, är det brist på något som jag har mycket av så kan jag sälja det dyrt. Annars måste det ju till regleringar. 

Men, det är ju tacksamt att få stå i tv utan att behöva förklara sig och kanske vinna över någon ambivalent SD-väljare. 

Antar att du är rätt nöjd. 

Det känns som att jag aldrig vaknar i dag.

Sitter på jobbet.

Och letar jobb.

Blir en smula nedslagen.

Över hur lite det finns inom mitt område.

 

Nordens Välfärdscenter.

Aldrig hört talas om.

Det lyder tydligen under Nordiska ministerrådet.

De ägnar sig åt nordiskt samarbete inom sociala sektorn.

Det låter ju vitt och brett.

 

De vill ha en kommunikatör som anställs på fyra år.

Med eventuell förlängning ytterligare fyra år.

Fyra år?

Som en mandatperiod.

Fattar ingenting.

 

Det ligger på Drottninggatan i Stockholm.

Bra adress att jobba på tror jag.

Det är ungefär det enda lämpliga jobb jag har hittat hos Arbetsförmedlingen i dag.

Som inte är ett kort vikariat.

Fast jag lär väl inte få det, jag är ju ingen kommunikatör.

 

Men, men. Det gick visst bra med en journalist också.

Det handlar om sexköparnas "nya" sätt att ta kontakt (enligt den intervjuade polisen). 

Gå fram till någon och vara vänlig, erbjuda pengar, smickra. 

Men som min förnuftiga kompis kommenterar: så där lär det ha gått till sedan Bellmans tid. 

Och då kommer jag att tänka på alla gånger jag har fått frågan, fått stora sedlar framför ögonen, blivit bönfallen, blivit hotad, lurats, blivit tjatad på, fått löften, smickrats... 

Åh, jag får ångest när jag tänker tillbaks på det där. Blir alldeles kall i bröstet. 

Första gången i Stadsparken i Sandviken. Jag hade nyss flyttat dit, tredje skoldagen. 

Då kom han cyklande i sin turkosa jacka. 

Jävlar, vad han skrämde mig. Hur han förföljde mig den terminen. Och hur jag gömde mig så fort jag anade en cyklist. Och jag gick inte ensam genom parken resten av läsåret. 

Men man lär sig känna igen tecknen, signalerna, med tiden 

För det där hände ju igen. Många gånger.  Det kunde vara nästan varsomhelst. På Stockholms central, på fest med gästlärare i skolan...

Efter att jag fyllt 25 blev det mer sällsynt. 

Så det finns i alla fall en bra grej med att bli gammal, tunnhårig och fet. 

En föreställning kvar nu bara. Lite tråkigt. För det är roligt. 

Och abstinensen efteråt, tomheten, det blir som en lättare depression. 

Men vi börjar snart med något nytt. 

Tills det blir sommarlov. 

Uh. Känner mig helt förstörd. Ont i huvudet, ont i magen, overklighetskänslor.

Ibland stannar allting upp, mitt i en rörelse.

Jag vill hem och sova igen.

Jag tittar ut genom det smutsiga fönstret. Solsken. Fimpar utanför dörren till Unionen. China Barens fläckiga markis som böljar lite lätt.

Tänker att snart är mina dagar i Borlänge över. När det blir höst. Om inte förr.

Vad som händer sedan vet jag ännu ingenting om.

Tror jag ska surfa in hos Trygghetsrådet en stund.

Återstår att se då, om chefen ger mig något annat jobb. 

Den tredje maj får jag veta. 

Äntligen fredag.

Längtar så efter att få gå hem.

Jag måste planera morgondagen. Snitsla en loppisrunda. Jag behöver framför allt skaffa mig en 80-talsutstyrsel. Helst någon hiskelig kavaj, överdrivet lång eller midjekort, axelbred och med mönstrat foder i ärmarna som går att kavla upp. Ska väl inte vara stört omöjligt, hoppas jag.

Jag börjar väl i Falun. Pärlan kan bli ett stopp och i värsta fall ishallsloppisen i Hedemora.

Men, men. Det är ju Record Store Day också. Så jag vill ju till skivaffärerna i både Falun och Borlänge. Dessutom är det musikloppis i gamla Elverket.

Och helst ska allt gå fort. För jag behöver åka till huset och tvätta, sortera upp scenkläder och öva, öva, öva på alla texterna som inte sitter. Sommardäck ska lastas i bilen, jag måste komma ihåg att baka kakor och så skulle det ju vara skönt att ta det lugnt en stund också, inför kommande vecka med åtminstone fem av veckans kvällar på Maxim.

Tänk om man fick skolka från jobbet.

Lååååg stämning på jobbet.

Nu blev det officiellt, den kommande omorganisationen.

Besvikelsen lade sig som ett grå, kväljande filt över hela våningen.

Jag visste ju sedan förut. Men jag fick inte säga något. Chefredaktören ålade oss tysdnadsplikt.

Min gamla redaktion läggs ner och vad som händer med oss två som hör dit är högst oklart.

Men det spekuleras ju. Vilka måste flytta, vilka får sluta?

I Borlänge blir det två reportrar kvar.

Det finns väl över tio rum i den här korridoren.

Tomt, tomt, tomt.

Arbetslusten rann ur varenda en och jag har haft märklig, ytterst obehaglig hjärtklappning sedan i natt.

Känns nästan skönt med träningsvärk igen.

Det var längesedan. Jag får ta nya tag på fredag och lördag.

Känner mig ovanligt stressad på jobbet.

Ringjobb, men ingen svarar. Den omöjliga nämndordföranden är på sammanträde i dag igen. HELA dagen.

Travtjejen svarar inte heller.

I morgon och på fredag har jag inbokade jobb, som tur är.

I korridoren är det ett fasligt spring. Halva annonsavdelningen är uppe för att diskmaskinen är trasig. Städerskan kom ovanligt tidigt. En ringer om den krånglande skrivaren, med högtalartelefon på. Facetime-samtal.

Jag har fått information som de andra inte har. De flesta här kommer att flyttas till Falun. Det blir bara två kvar, plus en printreporter som bara klipper och klistrar med andras texter.

Likadant i Ludvika.

Hedemoraredaktionen stängs igen helt men det kommer att finnas fyra personer med placering i Avesta.

Vart jag ska ta vägen?

Ingen aning. Jag får väl sparken.

Undrar om jag får gå hem nu.

Jag är färdig med mina jobb.

Såååå trött, fingrarna är alldeles tjocka och jag har ruskigt ont i huvudet och mår illa.

Fattar inte vad det beror på.

Jag hade bestämt mig för att träna med Blossom-dvd:n. Det blev inte av i går. Men jag känner mig lika eländig i dag, så det blir väl inget nu heller. Har hjärtklappning.

Det enda bra med den här söndagen är att jag är ledig i morgon.

Det är å andra sidan riktigt bra.

Jag har godkänt tiderna för mars, så jag får lön nästa månad också. Registrerat utlägg för bilresor och friskvård.

Så nu är det ju inte mycket mer för mig att göra här.

Skulle vara om det händer något särskilt, men det gör det nog inte.

Så hejdå Borlänge. Nu drar jag ut på landet och övar körstämmor.