abrovink

Men. 

Blodtrycket något högt. 

Pulsen hög. 

EKG visade "vissa tecken till belastning av hjärtat". 

Ja, ja. Det är inte så konstigt. När de ska sticka mig i armen, blir jag alltid lika stressad. 

Och de oförstående säger: "ja, men det är ju inget farligt, det har du ju varit med om så många gånger förut". 

Har man ju fått höra, sedan man var liten. Även från dem man inte ville höra det ifrån. Att man man var sjåpig, feg, dålig, dålig, dålig. 

Det är inget fel på mitt hjärta. Jag vet det. 

Men när de börjar med att sticka mig i armen, sedan kollar blodtryck (oh, det var högt det här, du får vila i fem minuter... stressiga fem minuter... snart kommer de tillbaka, skärp dig nu, slappna av, blodtrycket måste ner, ner, ner) och sedan EKG. Jaha, jag trodde jag skulle få gå hem? Ja, ja, jag ligger väl här med elektroderna på då, i tre, fyra minuter. Stressar upp mig lite till. Sneglar på mätaren, för ingen talar ju om något. 120 är extremt hög vilopuls, såklart, fattar jag väl. Sneglar på EKG-kurvan. Den är jämn i alla fall. 

Men det är klart att hjärtat blir belastat när jag nästan har panik där på britsen.

Jag ska till doktorn snart igen. Hoppas att det är den vanliga då. Hon som lyssnar och förstår.  Men hon är bara ST-läkare. Praktiserar lite här och där fortfarande. Men det stod i det gamla brevet att jag skulle få träffa henne. 

Jag ber ju knappast om att få komma tidigare. Trots att de nästan uppmanar mig.