abrovink

 

Det här var nog sista gången. Fast så tänker man väl ofta. Paul McCartney är 73. Fast han ser 20 år yngre ut, rör sig obehindrat och kan fortfarande ta det där höga C:et i Hey Jude.

Kanske han turnerar igen.

 

Tyckte det var rätt trögt i början. Och tråkigt att sitta ner och att sitta ner så långt bak. Men det tog sig. Jösses, vad det tog sig.

Maybe I'm Amazed, Band on the Run och så avslutningen från Abbey Road. Helt magnifikt.

Han kom in två gånger extra. Och efter avslutande raderna "and in the end, the love you take is equal to the love you make", går det förstås inte att göra fler extranummer. Helter Skelter, Temporary Secretary, Being for the Benefeit of Mr. Kite, Something... annorlunda och bra.

Några Beatleslåtar kändes lite trötta. Men inte Let it Be.

 

Trodde aldrig vi skulle hinna eftersom vi åkte bil i trafikstockningen. Janne som dirigerade hit och dit med sin syster bakom ratten. Han har pajat det förr. Tänk i London då han tvärsäkert tog oss till fel arena när vi skulle se The Who. Vi missade förbandet men kom nog ändå springandes i nästan rätt tid, till rätt ställe.

Janne sa att han inte har varit i London sedan det året.

Mycket är förändrat där nu. Inte minst hyrorna. Och skolområdet har gått från halvslum till nyrenoverad lyx.