abrovink

Det här är väl en sådan dag då alla försöker sluta tidigare.

Fast jag blir nog kvar till fem.

Så trött och fortfarande sjuk.

 

Jag har några saker att handla på vägen hem.

Och det är räkningar som ska betalas.

 

Utanför fönstret halkar människor på övergångsstället.

På gatan är det ständig bilkö.

Snön lyser vit lite här och där.

Fast det är mörkt nu.

 

Fru D K.

Alltid lika röd och svart.

Men hennes ögon är blå.

Jag har tittat in i dem och blivit yr.

 

Undergångsstämningen på tidningen har lagt sig på något vis.

Men det är förstås bara över jul.

Om jag vetat hur det skulle bli, hade jag valt det här yrket då?

 

Ja, för jag tror att det var yrket som valde mig.

Just då i alla fall, när jag plötsligt fick plats i tillvaron.

 

Men det är länge sedan.

Nu är det lite mer stiltje.

Och vi har låst dörren för de arga prenumeranterna som fått årets saltade faktura.

Vi ska gå hem snart, säljare och reportrar.

 

Fru D K:s kappa är lika röd som jultomtens.

Det är hennes läppar också.

Sådant kan jag se från fönstret i skenet från gatans julbelysning.

Hon håller sin yngsta son i handen.