De gifte sig till slut
Oj, vilket bröllop.
Winterviken. Markus Aujalay personligen, kom ut för att presentera menyn. Trodde han bara var kändiskock som inte jobbade på lördagskvällar. Men en av psykologerna vid mitt bord såg kändiskocken stå och jobba i köket.
Det var två psykologer till vid mitt bord. Och, ja, bruden är ju också psykolog.
Jag gillar nog psykologer.
Och vilken mat! Sådan har jag aldrig ätit. Röding, tillagad i 54-gradig värme.
Dans förstås. Men ingen brudvals. För bandet hette Disco Boys, de hade paljetter och spelade Donna Summer, Gloria Gaynor, Thelma Houston, Boney M, ABBA, Disco Inferno... och jag vet inte allt. Två sångerskor, trots bandnamnet.
Fredag till slut
Veckan har känts lång, trots att den blev en dag kortare.
Men nu är det fredag, till slut.
Folk på gatan går och bär på lila kassar och vinboxar.
Där kommer han som kallas för Cuba. Han brukade vara artistansvarig på P&L. Han lotsade mig in till den nervösa intervjun med Roky Erickson.
Det börjar bli länge sedan nu.
Orkade inte plocka fram kläder så jag har tagit med mig hela den ouppackade väskan, plus fyllt på lite.
Kläder till bröllopsfest förstås.
Måste köpa ett kort att skriva på också, men det får väl bli i morgon.
Känner mig för trött för att köra bil så långt, men vad har jag för val?
Om en månad sitter jag förmodligen på Robert's, på Broadway i Nashville. Eller också är jag på väg till Mercy Lounge eller Cannery Ballroom om det nu är något där.
Tänka sig!
Man vänjer sig fort
Börjar vänja mig vid lokaltidningstillvaron igen.
Sitta och ringa en massa samtal, titta ut genom fönstret, träffa politiker, prata med människor om allt möjligt, få skäll (nej, det är ingen som har skällt än, möjligen gnällt lite), få beröm (det har jag fått), köra bil, skicka mejl, skicka sms, inte ta med kameran för att man trodde att den inte skulle behövas, nödfotografera med telefon, formulera frågor, skriva, fundera huruvida det är värt att göra webb-tv, titta ut genom fönstret, titta ut genom fönstret... nu började det regna.
Jag har sådan konstig värk i hela kroppen och det går inte över med de vanliga tabeltterna från apoteket.
Hela huden är som en stor ömmande punkt.
Och så magen.
Ska jag aldrig få känna mig frisk?
De inrutade dagarna
Är det nu sommaren kommer tillbaka, som löpsedlarna lovade förra veckan?
20 grader varmt är ju alltid något.
Om man nu skulle råka vara utomhus.
Jobba, fackmöte, körövning, hem och packa... därefter förhoppningsvis några sammanhängande timmars sömn.
Torsdagens jobb bokade, sedan är det bara fredagen kvar innan jag åker härifrån igen. Går på bröllop, hämtar större väskor och kartonger.
Magbesvären har inte riktigt gått över än. Undrar varför?
Ett, två, tre, vi börjar om
Tillbaka igen.
Undrar vad de håller på med bakom presenningen?
Och där kommer fem mammor med barnvagnar på rad.
Någon annan bär på en tårtkartong.
Det är kö till bankomaten.
En trafikskolebil åker varv på varv.
För övrigt är det rätt stillsamt på gatan.
Det känns ovant att vara här.
Det gick nästan inte att sova alls i natt och magen gör ont.
Om fyra dagar ska jag gå på bröllop.
Det blir bra.
Och så träffa Jonas.
Få lite mer klarhet i allt som har hänt.
Här är så konstig stämning på något vis.
Jag känner inte riktigt igen mig.
En födelsedag som inte blir
I dag skulle min far ha fyllt 68 år.
Så kunde det ha varit.
Kan ingen bara säga att allt blir bra?
Men, men, men.
Vad är det som händer runt omkring i min värld?
Kompisar dör.
Kompisar blir osams, tar till jurister och spelar ut barnen mot varandra.
Folk blåser varandra.
Folk kuvas, resignerar, krymper.
Och här sitter jag och har ont i magen.
Jag fick ett röstkort i brevlådan.
Det ska jag väl använda, som jag brukar.
Vart rösten ska gå har jag inte bestämt.
Som oftast.
Fast jag vet ju alltid vart den inte ska gå.
Vem törs man lita på?
Och hur misstänksam står man ut med att vara?
"I used to be a dreamer. But now I'm just a man."
När ska man förstå allt som händer?
Omgivningen är lugn. Men utan stiltje.
Inombords däremot. Där myllrar det, frågorna löper gatlopp, kasten är tvära och känslorna hinner inte med.
Something is happening here and you don't know what it is. Do you, Mr Jones?
Människor som inte är gamla dör inte bara så där.
Det är något fel på min mage, men jag vet inte vad. Och jag har livlig fantasi.
Sjunga i en opera, i Dalhalla. Vad då? Jag?
Verkligheten behöver inte bli mer drömlik. Den var så obegriplig redan innan.
Jag såg en lyckospindel i dörrfodret.
Den här gången önskade jag något så trivialt som att få sova i natt.
Nu får man i och för sig inte avslöja önskningarna, för då funkar det inte.
Men de slår ju aldrig in i alla fall. Så jag hade väl ändå fått ligga vaken i natt.
Det blir så svårt att förstå
Alltså.
Det känns fortfarande helt overkligt att Ronny är död.
Vi har ju inte umgåtts på länge. Sist jag träffade honom var för två år sedan. Sist vi hade kontakt var på facebook för fyra veckor sedan.
Men ändå.
Så ofattbart.
Hoppas Jonas orkar höra av sig snart. Och kan förklara lite mer om vad som hänt.
Vilken chock!
Ronny är död.
Hur gick det till?
Jag fattar inte.
Han som var den där klippan.
Vad hände?
Det går ju inte att förstå.
Nu sitter jag och väntar på att Jonas ska ringa.
Som jag inte pratat med på evigheter.
Han som varit min bästa vän, som jag tappat kontakten med.
Och magen krånglar.
Var till sjukhuset i dag igen.
De sa, avvakta, men åk in akut om det blir värre.
Till närakuten med dig
Jaha.
Till sjukhuset.
Den där magen som inte blir bättre.
Börjar det göra mer ont, riktigt ont.
Då kan det vara tarmvred, sa doktorn.
Då måste jag åka in akut och snabbt bli röntgad.
Men jag hoppas att det går över med mirakeldroppar och piller.
Puh.
Jag vill inte bli mer sjuk nu.
Aj, nu gör det ont
Mycket man borde här i livet.
Fortsatte att plocka bland grejerna på vinden. Men jag var tvungen att sluta för det gör så sjukt ont i magen.
Minns att jag hade så här ont i magen i London en gång. Gick knappt att röra sig.
Undrar vad det beror på.
Bara att ligga och vänta på att det ska gå över liksom.
Men man vill ju inte att hela dagen ska gå.
Ett annorlunda land
Verkligen ett spännande land.
Och vilken gästfrihet hos Kai och Göran.
Hoppas jag kommer tillbaka och att de håller sig friska.
Nej, riktigt så illa var det inte. Jag började väl med att säga merhaba=hej.
Man kan klättra upp till 2 400 år gamla kungagravar.
Dalyanfloden som leder till Medelhavet.
När veckan i det främmande landet var slut hade han lärt sig två turkiska ord. Det ena betydde fjäril och det andra baksmälla.
Nej, riktigt så illa var det inte. Jag började väl med att säga merhaba=hej.
Maten i det där landet är fantastiskt god. Ändå är det inte så mycket ingredienser. Och sällan har jag sett så mycket vegetariska rätter på restauranger som annars serverar såväl kött, som fågel, fisk och skaldjur.
Man kan klättra upp till 2 400 år gamla kungagravar.
Katter, överallt är det vilda katter.
Dalyanfloden som leder till Medelhavet.
Turkost vatten, jättesalt och säkert 35 grader varmt. Jag fattar att de vill bosätta sig där borta. Vad har de i Sverige att göra?
Jag kom naturligtvis för tidigt
Jag kom alldeles för tidigt.
Det gick oerhört fort att checka in, ta sig genom säkerhetskontrollen och sedan... väntetid.
Barerna stänger klockan 22. Några tax free-ställen är öppna ännu. Och så det här kafeet.
Jag är för rastlös för att sätta mig och läsa. Det är mycket varmt. Och två timmar kvar.
De sista timmarna
Puh, vilken fuktig värme.
Man blir blöt bara man rör sig.
Det är inte så många timmar kvar nu.
Snart står jag där och svettas i säkerhetskontrollen på Arlanda.
Jag har aldrig flugit så långt ensam förut, slog det mig.
Men det här blir roligt.
Det börjar kännas att det är på riktigt nu.
Undrar om det blir av att ta ett föryngrande lerbad?
Ja, nog är det varmt alltid
20 grader i London.
24 grader i Paris.
Låter rätt behagligt.
32 grader i Stockholm.
Och jag ska åka till nordöstra Medelhavet, där temperaturen pendlar runt 40-strecket.
Dålig tajming?
Läser om skogsbrand och asktyngda skyar.
Tycker att brandlukten känns till och med här. Fast det är förstås inbillning så jag borde sluta sniffa efter den, jag blir bara yr i huvudet.
Glad är jag trots allt, att jag inte jobbar nu.
Och jag kan tänka mig hur bitter hon är, som för en gångs skull inte fick sin vilja igenom, hade regn och kyla på halva semestern och sitter nu och svettas på en illa ventilerad kontorsvåning.
Synd om Rolf som får höra på allt hon säger hela dagarna.
I morgon packar jag väskan.
Utsikten från berget
Lyxkryssare.
Från Tyskland tror jag.
Satt och tittade på den från Fåfängan.
Man kan fantisera lite.
