Som jag skulle säga
Jag borde vara hos dig. Där på akutvårdsmottagningen.
I stället gick jag ut och kippade efter luft.
Det bultar så i huvudet. Jag måste få ut det.
Jag ville inte lämna dig.
Övertygad om att vi skulle gå från sjukhuset tillsammans blev jag faktiskt ordentligt besviken.
Jag var ensam på vägen som var ljus trots den svarta decembermorgonen.
Snödrivor och lyktstolpar gjorde världen snäll.
När jag kom hem började jag med att packa din necessär.
De små liven hade hö kvar. Men jag bytte deras vatten.
Jag kan ju heller aldrig riktigt motstå deras blickar.
Så jag skar toppen av en gurka och gjorde fyra bitar.
Två till dem var.
Jag tänkte att jag skulle sluta ögonen en stund.
Men tankarna vill inte sluta virvla i mig.
Jag började tugga på mandlar. För jag har inte ätit något sedan den hastiga lunchen på jobbet.
Jag brukar fantisera om en framtid med oss två.
Den känns avlägsen men inte overklig.
Jag har varit rädd för framtiden ända sedan jag var liten.
Därför fantiserar jag så att den blir bra.
Jag ska snart återvända. Till sjukhuset.
Men jag blir orolig att du inte ska ligga kvar.
Fast det sa sköterskan att du skulle göra.
Åtminstone tills läkaren går ronden tidigast klockan elva.
Jag tänker komma innan precis som jag lovade.
Senast klockan åtta tänkte jag ge mig av.
Det är snart bara tre timmar kvar.
Du är så ensam.
Och jag är så ensam.
Det borde inte vara så.
Vi ses snart.
Älskade du.
Hej så länge.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Älskade du.
<3
Trackback
