Det allra sista...
Nu är det gjort. Helgens sista jobb.
Det var rätt roligt trots duggregn, vattenpölar och snösörja.
Jag träffade Rolf och Roland.
Bältarbo tegelbruk var platsen.
Det var snyggt och spektaulärt. Mareld heter gycklargruppen.
De har blivit riktigt bra nu.
Det sista jobbet
Nu smälter det. Det är fyra grader varmt ute.
Jag känner mig yr och dimmig.
Om någon timme gör jag mitt sista jobb för i år. Sedan är jag ledig i en vecka.
Sällan har jag känt mig så less på att vara här.
Det känns som att jag är utmattad och rastlös på samma gång.
Koncentrationssvårigheter.
Vad är det för framtid som väntar egentligen?
Arbetsvägran
Och sådär ja. Ett fantasilöst slentrianuppdrag av sorten jag hatar. Illa förberett och ogenomtänkt. Tack för det chefen!
Jag tycker att det är förnedrande. För mig. Men jag tänker inte ta diskussionen.
Så jag skiter i det bara. Jag gör något helt annat.
Vem skulle kunna hindra mig?
Och sedan är jag ledig en hel vecka, å, jag längtar tills dess.
Jag tycker att det är förnedrande. För mig. Men jag tänker inte ta diskussionen.
Så jag skiter i det bara. Jag gör något helt annat.
Vem skulle kunna hindra mig?
Och sedan är jag ledig en hel vecka, å, jag längtar tills dess.
Miss Perfect
Hon påpekade att jag hade skrivit väldigt långt. HON alltså. Sedan undrade hon om jag inte tänkt att använda fler bilder för att det inte skulle bli så texttungt.
HON alltså.
Jag vet inte om hon kanske vill verka märkvärdig eller bara lite inställsamt försöka överföra sina brister på någon annan, när det dyker upp en möjlighet.
Men jag kan ha förståelse, det fnissas ju ständigt över hennes oförmåga att vara kortfattad.
Hon talade också om sådant som borde göras och hur det borde vara. Fast det gör hon ju nästan alltid.
Hennes självdistans är inte så lång.
Bortlängtan
Jag skulle vilja ta semester från mig själv ett tag.
Fortsättning på världen
Ingenting är som förr fast det mesta är sig likt.
Snart kommer tomheten. Den har jag svårt att hantera.
Men jag kan vänta tills i morgon.
Energibortfallets följder
Jag vill bli pigg igen.
Inte känna mig sömnig varenda eftermiddag.
Jag vill kunna sova.
Inte rastlöst vrida mig runt om nätterna.
Det finns ju ingen ork kvar.
Som jag skulle säga
Jag borde vara hos dig. Där på akutvårdsmottagningen.
I stället gick jag ut och kippade efter luft.
Det bultar så i huvudet. Jag måste få ut det.
Jag ville inte lämna dig.
Övertygad om att vi skulle gå från sjukhuset tillsammans blev jag faktiskt ordentligt besviken.
Jag var ensam på vägen som var ljus trots den svarta decembermorgonen.
Snödrivor och lyktstolpar gjorde världen snäll.
När jag kom hem började jag med att packa din necessär.
De små liven hade hö kvar. Men jag bytte deras vatten.
Jag kan ju heller aldrig riktigt motstå deras blickar.
Så jag skar toppen av en gurka och gjorde fyra bitar.
Två till dem var.
Jag tänkte att jag skulle sluta ögonen en stund.
Men tankarna vill inte sluta virvla i mig.
Jag började tugga på mandlar. För jag har inte ätit något sedan den hastiga lunchen på jobbet.
Jag brukar fantisera om en framtid med oss två.
Den känns avlägsen men inte overklig.
Jag har varit rädd för framtiden ända sedan jag var liten.
Därför fantiserar jag så att den blir bra.
Jag ska snart återvända. Till sjukhuset.
Men jag blir orolig att du inte ska ligga kvar.
Fast det sa sköterskan att du skulle göra.
Åtminstone tills läkaren går ronden tidigast klockan elva.
Jag tänker komma innan precis som jag lovade.
Senast klockan åtta tänkte jag ge mig av.
Det är snart bara tre timmar kvar.
Du är så ensam.
Och jag är så ensam.
Det borde inte vara så.
Vi ses snart.
Älskade du.
Hej så länge.
Klick, klick, klick
Nu sökte jag jobb på Trafikverket.
Några klick bara, sedan var det klart.
Undrar om de hör av sig?
Så jättekul att du kom
Ibland vill man bara vända i dörren.
En sur chef. Som oftast numera.
En som i stort sett säger: fyll tidningen.
Krysta fram grejer, brodera ut, hitta på i stort sett vad som helst.
Vi är så få att det inte går att låta ett kvällspass gå och det bara blir tre notiser.
Jag gjorde faktiskt mer än så i går kväll.
Förr kunde man få höra att man skulle sitta standby på kvällen, ifall något skulle hända.
Men en tidning med meningslösheter kan lika gärna försvinna.
Är vi så få kvar så låt det synas.
Åh, jag vill verkligen ha ett annat jobb. Det var länge sedan jag trivdes här.
Ge mig inte det där
Jag vill inte ha mer medicin.
Blodtrycket är lite för högt. Aningen över gränsen.
Den där läkaren som jag aldrig ens har träffat. Hon verkar älska medicin.
Skriver brev om att hon föreslår ytterligare en medicin.
De har kollat saker i blodet. Ett värde är lite för högt där med.
Men det går med största sannolikhet att ordna till med motion och nyttigare kost.
Läkaren vill att jag ska ha en medicin för det också.
Varför säger hon inte åt mig att gå på gym i stället?
Det enda jag vill ha är sömnmedicin. Men det får jag inte.
Jag borde verkligen byta vårdcentral. Men hur ska jag veta vilken som är bra då?
Jag hatar att gå till vårdcentralen.
Nu kommer det där gnaga i mig natt som dag.
Som hemma igen
De sista åren har Stockholm känts allt mer främmande.
Men den här gången var det sådär hemtamt som förr. Nästan gemytligt.
Jag trivdes med gatorna igen. Allt utom hetsen på centralen.
Vi åt lördagsmiddag på Den gyldene freden. Intill elden i öppna spisen (med fejkade vedträn).
Halstrad Uer. En korsordsfisk. Det var potatisstomp och skaldjurssås till. Några bondbönor, tomatfiléer, pilgrimsmusslor och lökstrimlor. Mycket gott.
Vi åt efterrätt. Vaniljkokt ananas med blodapelsinsorbet och en lång strimla toscakaka till mig. Till mamma: Vit chokladmousse med hjortronkompott och kanderade hasselnötter. Jag borde förstås ha tagit en bild på det också.
NK:s julskyltning har barnbokstema i år. Astrid Lindgren, Pettson & Findus och Elsa Beskow. Tomtebobarnen snurrade runt genom en svamp.
Men... hur blev det nu?
Jaha. Körövningen blev inställd. Körledaren fast i det så kallade stockholmska snökaoset.
Jag är jättetrött. Kanske för att jag har jobbat tio dagar i rad.
Men jag var så inställd på att åka på hala vägar för att vara med på körövningen.
Nu blev jag alldeles tom.
I morgon ska jag åka mot Stockholm. Om tågen går. Det har börjat snöa igen.
Jag har inte varit i Sollentuna sedan begravningen. Jag tror inte att det dröjt så länge mellan gångerna sedan vi bodde i London.
Märkligt.
Det första jag ska göra är att gå hem till Jesper. Då kommer Nicholas också. Honom har jag inte sett sedan Jespers och Sarahs bröllop. Sedan dess har det hunnit bli skilsmässa, Jesper har hunnit skaffa ny sambo, ny lägenhet i exklusivt läge och tydligen ska han också bli pappa.
Märkligt.
Och här sitter jag. På jobbet. Tom.
När jag vågar försöka
Jag ska söka ett jobb.
Inte för att jag måste.
Men för att jag kanske törs.
Jag har varit så länge på samma ställe.
Det är väldigt bekvämt.
Men jag trivs inte längre.
Jag vet inte om ett annat jobb blir bättre.
Därför skulle det nog kännas vanskligt att byta.
Jag har blivit så feg.
Men det känns som att jag är en fånge.
Trots att jag är väldigt fri.
Jag vill ha bort den känslan.
Det är som ett skal runt mig.
Nästan ingen kan komma in.
Och jag orkar sällan öppna det.
Men vem ska man tro på då?
Vem kan man lita på?
Ensamheten är värst men kanske det enda som är sant.
Den där känslan
Jag känner mig olustig, orolig och nervös i dag. Det känns som att något obehagligt kommer att hända.
Men lördags kväll var jag på popgala. Jag jobbade då.
Och jag ansträngde mig för att ta så bra bilder som jag bara kunde.
I dag är det måndag igen. Det gör ont i magen. Och det är en reporter sjuk i dag. Tror det är därför som chefen är vresig. Vi är för lite folk. Då kommer han dragandes med sitt gamla favorituttryck "quick and dirty", snabba och lättgjorda grejer prioriteras.
Men varför ska jag behöva gå ut och fotografera en gata som jag lagt in en arkivbild på? I samma vinterskrud som när jag tog den för ett år sedan. Butikerna ligger kvar på samma ställe. Slöseri med tid.
Jag tänker inte anstränga mig direkt.
Det är sådana här bilder jag vill få tid att greja med i stället.
Jag är inte så jättedålig på det. Till och med profesionella pressfotografer har gett mig beröm.
