abrovink

Ta mig härifrån. Snälla.

Jag kommer ihåg en testund för snart två år sedan. Vi var fortfarande rätt hemliga. Colette minns också: "Du var ju här med en dam", säger hon.
Nu öppnar hon snart kaféet för säsongen. Jag skulle tro att det är det enda stället i hela landskapet som serverar Afternoon Tea på ett genuint brittiskt, lite småborgerligt sätt med varma scones, clotted cream, strawberry jam, bisquits och sandwiches.

Jag är så trött så jag skulle nog kunna somna om jag la mig ner. Undrar varför? Klockan är inte ens kvart över tre på eftermiddagen och jag sitter och skriver notiser. Eller gjorde nyss i alla fall.

En smula uppvarvad, kan man lugnt säga. Och efter en diskussion med Dalarnas nervigaste reporter, som dagen till ära är överspänd till förvirring, sitter jag nu och studsar på nyhetschefsstolen.

Jag fyller tidningssidor med inskickade bilder, gamla artiklar som jag lånat från andra redaktioner och som förhoppningsvis inte alla har läst.
Jag skriver lite själv också. Nyss ringde det en barsk typ. Men han ville bara berömma för en väl skriven artikel som jag skrev efter fullmäktige för över en vecka sedan (fast den var inte med i tidningen förrän i dag). Det var ju precis sådär han menat.

I dag har det varit tre reportrar här (för jag borde egentligen bara få vara chef och räknas därför inte, enligt mig). I morse började vi med sju tomma sidor.
Skulle i så fall behöva börja morgonmötet med att säga: nu får ni se till att fylla två sidor var.
Kanske inte så konstigt att man blir trött. Hela tiden bekymret över att materialet inte ska räcka till.

Men på något vis är det faktiskt ganska roligt ändå.

Om man blir riktigt trött så kan man få en sorts hallucinationer. Ungefär så. Det vet jag sedan tidigare.

Jag håller på att bli väldigt trött nu.

Det är något som oroar inombords. Kan inte riktigt lista ut vad det är. Bara olust, vill stänga av och försvinna.
Ute är det grått och kallt och vått.

När man till sist lyckas somna kommer mardrömmarna.
Sedan börjar jobbmorgonen med krångel.
Lusten försvinner ganska fort och ögonen värker både när de är öppna och när de är slutna.
Det ringer ampra tanter och kräver saker av mig. De tror att jag är en reception vars uppgift är att ge dem telefonnummer till någon som det stod om i tidningen förra veckan. Ett tidningskort ska jag fixa också, annars jävlar. De tänker inte ringa något annat nummer, så jag ska vara någon jävla förmedlare.
I stället för att göra det jag ska, det som jag har betalt för att göra.

Dessutom känns den här dagen extremt nyhetstorr. Jag fyller sidorna med leende ungar och en och annan pensionär. Men det kunde väl varit värre antar jag.

Tänk vad vissa personer kan prata.
Tur är väl det.
Det behövs inte så många frågor då.
Bara att anteckna det som behövs.

Björn Ståbi pratade mycket. Han hade varit i Malmö och tagit emot pris som årets traditionsbärare på Folk och världsmusikgalan. Sedan åkte han direkt till Vikmanshyttan för att trycka litografier med kalksten och feta färger i samma tryckpress som självaste Tolouse-Lautrec använde i slutet av 1800-talet (de på tryckeriet påstår i alla fall att det sannolikt är på det viset).
Björn Ståbi har sex barn. Ett av dem heter Jonas och drev Kafé Beppe i Hdemora förut. Det finns fortfarande en del som saknar det stället.