abrovink

Den här veckan har jag nästan uteslutande sysslat med kommunalpolitik. Jag skulle således kunna kalla mig för politisk reporter, eller hur? Det är en synnerligen intensiv och händelserik politisk vecka i den lilla kommunen. Så det är faktiskt roligt.
Det är skakigt på arbetsmarknaden, nästan 200 personer kan förlora jobbet. Här bor ju bara 15 000 sammanlagt, så det är förödande för en så liten kommun.
Just nu pågår även budgetarbetet inför 2012. Alla måste som vanligt spara och det är knappast populärt bland skattebetalarna.
Efter stort hemlighetsmakeri är det i dag också klart att kommunen får en ny politisk majoritet. De två största partierna går ihop. Hur ofta händer något sådant? Det brukar väl snudd på krävas ett världskrig för det?

Ha en trevlig kväll, sa polisen som ringde från Göteborg.
Sist jag blev uppringd av en polis (i samma ärende) var det en väldigt otrevlig typ.
Det var mer än ett och ett halvt år sedan någon hörde av sig i frågan.
Undrar vad som händer sedan. Efter förhöret.

Här har jag stått och väntat och glott. De knackar puts från kyrkans fasad.
Kanske är det någon som undrar vad som försiggår. Därför ska jag skriva om det.
Sedan ska jag ringa och fråga om en baptistförsamling som firat 150 år. Det har skickats in bilder. En visar "De gamlas dag" 1927. En annan är tagen på söndagsskolans julfest 1971.

Det känns ungefär lika roligt som vädret.

Det blir inte lätt att tränga undan dagdrömmarna nu.

Det är tydligen vanligt att barn har en dinosaurieperiod. Jag hade också böcker om sådana djur som jag lusläste.
Tyrannosaurus rex var favoriten. Så otäck, så farlig.
Nu har brittiska och amerikanska forskare kommit fram till att den var mycket större än vad man hittills trott.
Den vägde upp emot tio, ja kanske till och med 14 ton som vuxen.
Ett ungdjur sprang snabbare. Men även en fullvuxen 17-årig best kunde förmodligen röra sig med en hastighet av 40 kilometer i timmen.
Jag tittar ut på Åsgatan, vänder bilden in i mitt huvud. Där kommer den springande. Håller jämna steg med mopedisterna. Nafs!

Det känns inte riktigt som att jag lever i dag. Det är som om jag drömmer alltihop.

Jag skriver om Lina Sandell. Ungefär dubbelt så långt som den tillåtna maxlängden. Men det är inte så mycket begränsningar längre. Nyhetschefen kallar det för Tetris-journalistik. Man fyller en sida med vad helst som ramlar in. Det här passar här och det där passar där. Tiden räcker inte längre till eftertanke, planering på längre sikt eller idékläckning.
Så nu får man skriva långt. Så att det fyller bra. Det spelar inte så stor roll vad det är. Fyllnadsmassa.
I bästa fall kan man känna sig lite stolt för att man lyckats kombinera ihop några fina ord.

Men det är ändå rätt kul att skriva om Lina Sandell. Hon levde ett märkligt liv.
Alltid olycklig. Sjuk. Men älskad som barn och så småningom gift med en stormrik man.
Jag undrar om hon var homosexuell. Något har fått mig att tro det.

Jag har faktiskt jätteont i magen.

Åh, jag vill flyga, flyga, flyga, flyga bort. Inte vara här. Hösten känns tråkigare än väntat.

Fyra artiklar, sammanlagt cirka 8 000 tecken. Fem bilder (+ tre tillagda arkivbilder). Tre notiser.
Det är mitt bidrag till morgondagens tidning.
Egentligen tycker jag inte att det ser klokt ut, när mitt namn står på varje sida.
Samtidigt är det en massa förfrågningar om jag inte har något mer att komma med.
Det är verkligen otacksamt att jobba på en redaktion som den här. Mina grejer fyller fyra sidor, men ändå räcker det inte till.
Kanske tidningen måste nödslaktas snart. Den börjar bli kraftigt undernärd, snart kanske den svälter ihjäl.

För jag skulle vilja lägga mig i ett hörn, lyssna på Rolling Stones och läsa serietidningar. Feber, känns det som. Det är nog därför. Fast det är inte läge att bli sjuk nu. Så låt mig slippa det.

Vi lyssnade lite på låtar. Sådana som får en att skämmas. Vi är väl lite fina i kanten av oss.
Men ändå.
Jag tänkte på nöjesredaktören på konkurrenttidningen. Han som byggt hela sin offentliga person kring sånt där, fått tveksamma hits med "Tuttar överallt" och "Fis ej!", dummat sig i direktsänd radio. Han odlar verkligen omsorgsfullt sin pajasimage.
Ja, men ändå.
Här sitter jag och vill verka seriös. Fast jag kanske inte är det.

Jag var på en musik- och dansföreställning för barn i dag. Den skulle väl vara lekfull. Men kändes ändå ganska seriös. Kanske lite tråkig. Men det blev fina bilder.