abrovink

Polisen ringde i morse. Hon frågade hur jag hade det och önskade en trevlig dag. Men först sa hon att hon skulle skicka in papperen till åklagaren. Den som hon kallar "misstänkte" har inte gjort vad han lovat. Han har fått sin chans och nu ska vi inte vänta längre, tyckte hon.

Det blev första advent. På en timme sjönk temperaturen sju grader. Tunga regndroppar byttes mot tjocka, blöta snöflingor. Novembermånaden är inte lika varm sedan dess och asfalten är numera täckt av en hård och skrovlig vit yta.

Vi spelade ett sju år gammalt dataspel till klockan två på natten, svarade på frågor om städer, juridik, cirkusterminologi, tv, flaggfärger, bakverk och jag kommer inte riktigt ihåg allt.
Vi tittade på avslutningen av Globen Horse Show.
Vi funderade igen på hur någon kan vilja äta något så äckligt som varma mackor med prästost och after eight, en kombination med böckling och banan eller en fiskfylld pannkakstårta.
Trots allt är det någon som gett ut de där recepten en gång i tiden, provlagat anrättningarna om fotograferat dem.

Vi somnade till slut, alldeles för sent.

Nu svider det i magen. Det är jobbets fel.
Snart ska jag åka hem. Men jag önskar att jag slapp köra bil.

Vi hade party i helgen. Temat var Cheer Up. De sista gick och la sig först vid sextiden på morgonen. Så man får ju anse att det var en rätt lyckad tillställning.

Man kanske borde ha såna här? Man skulle väcka lite uppmärksamhet. Säkert lika mycket som om man haft tatueringar i huvudet.
"Det kanske är ganska skojigt när man tänker efter", som Tage sa.

Kvällsjobb. Väntar på att åka till Säters stadshotell. Löser korsord så länge.
Räknar timmar. Snart bara fyra kvar.
Känner mig sömnig.

En av stadens tatuerare har tagit livet av sig.
Samma dag skedde ytterligare ett självmord. Men jag vet inte riktigt vad han hette.

Jag kom att tänka på en sång som Monica Törnell sjöng: "Hans avsked blev till höstens sista dikt. Det var den 15 november. Och den dagen hände ingenting av vikt."

Det känns på något sätt typiskt för den här månaden.

Nu känns det jobbigt att hålla sig upprätt. Men jag är ju på jobbet. Vore jag hemma i stället skulle jag tillåta mig att sjunka ihop i en hög.
Förstår inte varifrån orkeslösheten kommer. Varför jag hostar, är så hes och yr i huvudet.
Det börjar bli hög tid att ge sig av härifrån.

Jag åkte till Stjärnsunds kyrka. De har renoverat staketet där. Det kostade 875 000 kronor. Staketet har TURKISKA KNIVAR. Jag försökte googla det, men fick ingen vidare träff.
Jag har gillat järnstaket ända sedan jag var liten. Så jag var lite besviken när morsan och farsan beslutade sig för en nyponhäck i stället.
En gjutjärnskonstruktion som den här skulle man ju ha!

Undrar om det är vädret som gör det. Drömkänslan i tillvaron. Äsch, jag har nog bara feber.

Råkade trycka fel på kaffeautomaten. Ville ha en liten kopp starkt. Men trötthet, eller förvirring eller tankfullhet gick mig att göra tvärtom. En stor kopp lank! Tvi, bara att hälla ut.
Släng det bara. För jag lever också i konsumtionssamhället.
Såg en låda med chokladbollar på bordet. Det verkade vara en kvar. Fick lust att ta den. Men jag lät den vara ifall någon skulle se mig.

Överkonsumera äckelkaffe från en förmodligen energikrävande automat som står på dygnet runt i stället. Det är livet. På en pinne. Varför heter det så?