abrovink

Det är som om jag börjat brinna upp.
De ringer och säger att de är sjuka. Jag är också sjuk... tänk om jag också skulle ringa.
Men här sitter jag på en så kallad chefsstol. Stressar mig nästan bortom sans.
Två sjuka, innebär att redaktionen bara är halv. Om jag också skulle låta bli att komma, då... lägg ner tidningen.

Jag ska egentligen inte vara chef den här veckan. Jag blev tvungen, bara. Dåliga förutsättningar, inte en rad att publicera, inte ett enda jobb inplanerat.
Nu ser det bättre ut.
Fast det har varit slitsamt. Jag har gjort två personers jobb (slarvigt) och börjar tappa kontrollen över mig själv. Känns det som.
En vikarie jobbar också för två i dag. Trots att hon snart har haft sina, maximala, tio arbetsdagar i rad.

Det har fungerat. Med ett nödrop. Får man nog säga.

Jag är helt tom inuti. Det är som om jag drömmer alltihop. Jag är så förvirrad att jag skulle kunna gå vilse på Hemköp.

Men i morgon. Då kommer det att krävas lika mycket av mig igen.