Hittar inte hem
Åh, vad jag känner mig vilsen. Frustrerande. Världen känns inte riktigt verklig. Kanske det beror på trötthet. Oväntade intryck.
I väntan på hemgången
Det är kallt. Jag är extremt trött. Stressad. Omotiverad. Mycket eftertänksam.
Ute i Hedemoraskymningen går människor försiktigt på de hårda snöiga trottoarerna.
Snart ska jag dit också och bort därifrån.
Vart längtar jag nu egentligen?
Pinsamt, det stör mig!
Skriva fort och långt om ingenting. Förstår inte hur det kan ge så mycket beröm. En text fylld av upprepningar, stavfel och meningar som innehåller onödiga ord. Dessutom ord som inte ens hör hemma där. Som bara glömts att tas bort.
"Sakligt och tydligt lägger sakligt beskriver han en obehaglig verklighet"
Slarv.
Eller en fantastisk mening som säger att:
"Problemet är att det under en övergångstid kommer att bli problem".
Så kan man väl inte skriva heller.
Tar man sig själv på allvar då? Tar man läsarna på allvar? Tar man jobbet på allvar? Tar man personerna man skriver om på allvar?
Och sättet att väva in undertexter: "berättar han med en diskret ton av besvikelse i rösten".
Jag skulle vägra bli intervjuad av någon som skrev sådana saker.
Men ingen annan verkar ju bry sig.
Önskar...
...att jag hade självförtroende att ropa: den ljusnande framtid är min!
Jag bara undrar
Kvällsvecka, overklighet, som att sitta i en liten bubbla, mörkt ute, ljust inne, alla kan se mig från gatan.
Och det är bara tisdag.
Så hur skulle jag kunna sova om nätterna?
Nybesiktad
Nu får den hänga med ett tag till.
Byte av fjäderben
3 360 kronor. Det var vad verkstan ville ha. För den summan ska bilen gå igenom besiktningen.
Välkommen åter, står det på kvittot.
Ååååhhh
Nu går det trögt.
