Snart på väg
Klockan 10.15 på fredag morgon lyfter ett plan från Arlanda mot Chicago. Det är tänkt att jag ska vara med på det där planet.
Men än har jag ingen riktig känsla för det.
Knepigt.
Fast jag har dollar i plånboken.
Jag ska åka genom Virginia, Tennessee, Louisiana och Texas. Det kommer att vara varmt. Jag kommer att se sådant jag aldrig sett förut. Och höra en väldig massa musik.
Antar att busschauffören blir ombedd att stanna vid en och annan liquor store.
Jag kommer säkert att köpa kläder. Skivor. Och fiskformade majskex med cheddarsmak.
Jag kommer att vara omtumlad och trött när jag kommer hem i oktober. Inte det minsta sugen på vardag.
Fragment ur ett arbetsliv
Hela atmosfären känns lite bedövande i dag. Från gatan hörs en trubadur sjunga Allan Edwall-sånger. Det är soldisigt ute. I rummet intill hör jag en person försöka prata lustigheter. (Han har förresten lite svårt med tidningsterminologi; han kallar rubrik för överskrift och "ettan" för framsidan. ≈p ) Jag gillar honom inte. Det gör inte hon som tvingas lyssna på honom heller. Fast jag gillar henne. Så det blir tråkigt när hon slutar.
Snart kommer mitt yrkeslivs i särklass mest koleriska kollega. Efter många om och men, måste tilläggas. Hennes psykiska tillstånd skulle nog kunna liknas vid kaos nu. Kan jag tro. Fast det skulle hon aldrig erkänna.
Nytt besked: Hon kommer inte. Och jag är inte det minsta förvånad.
I morgon är jag inte här. Då kommer en vikarie och jag funderar på att spela henne ett spratt.
Fast helst skulle jag vilja sjunga till henne som Elvis: "I'll hold you in my heart, till I can hold you in my arms".
Samhällsångest
Hedemora har nog en småstads alla kvaliteter. Där går herr Z, som tagit namn efter en filmskurk. Jag tror att han är dömd för något sexbrott mot barn. Nu pissar han på Handelsbanken.
På lördag kommer Sean Banan och spelar på Café Paris. Han har en hit som heter Fittlöksås. Det blir säkert slagsmål på Myrgatan efteråt. Polisen tar någon för fylla.
Kepskillar, troligen från Långshyttan, har parkerat sina risiga mercor och Volvo 740 i bredd på McDonalds-parkeringen. De har motorerna igång, rutorna är nervevade. Det regnar lite grann.
I kommunalvalet finns tio partier att rösta på.
Det känns som att man ser ovanligt många gula bilar.
Google-bilen var här i dag och fotograferade också.
Spegel, spegel
Egentligen skulle jag bara kolla om kameran fungerade som den skulle. Verkade lite tveksamt först. Men det var batterierna som vägrat ladda ordentligt. Har hört att jag borde le oftare på korten. Men det är inte ofta så kul när man tittar i en spegel. Så jag höll mig för skratt den här gången också.
Ovanligt ospännande?
Valspurt... hm, det känns lite lojt. Jag tror att Alliansen redan har vunnit slaget. Och att SD får sina 14 platser, eller vad det nu blir när de skrapat ihop fyra procent av rösterna.
Det börjar bli för sent för skandaler nu. Och förresten har jag redan valt. För jag kommer att vara på andra sidan Atlanten på söndag.
Det lär väl inte gå någon nöd på mig sedan heller.
Om jag inte blir sjuk och arbetslös igen.
Men den gamla tiden är förbi. Det är annan medicin än den i pillerform som håller mig på rätt sida av verkligheten.
Jo, det funkar lite grann
Nu säger forskare att spikmattan funkar. Men den botar inte stress, högt blodtryck, sömnlöshet, ångest eller kronisk smärta, som det så vackert hette i reklamen när de där mattorna krängdes för 700 spänn förra året.
Enligt forskarna har spikmattan bevisad effekt om man har riktigt jävla ont. Den kapar smärttoppar. Docent Anette Kjellgren jämför med att blåsa på ett sår.
Nuförtiden går det ju att köpa spikmattor för några tior, som tur är.
Och har någon någonsin köpt något prisvärt i en hälsokostaffär?
Grrrrrrr...
Nu bubblar det sådär konstigt i mig igen. Vet inte om det är stress eller något. Extremt otålig och så de där oroskänslorna som lurar i dunklet. Som om jag väntade på något som skulle kunna hända. Borde fylla i lite papper. Men rastlösheten gör att det känns omöjligt.
Ge mig liv
Ensamma lördagar på jobbet är så konstiga. Och här förväntas jag vara mitt i verkligheten, som jag helst vill fly. Hungrig men utan matlust. Utsövd men förfärligt trött. "Dagarna rann som sirapsgröt, viljan försvann och krafterna tröt, som i en dimma såg jag mitt liv försvinna, som i en dimma såg jag min framtid brinna..."
Ingen vidare torsdag heller
Men gå undan då, meningslösa torsdagskväll. Jag får ju ändå ingenting gjort. Tankarna och funderingarna mörknar redan innan solen har gått ner. Fantasierna är kanske inte direkt livliga, men ack så påträngande. Och jag vill inte höra retsamma kommentarer från de som går förbi. Nej, ta bort mig härifrån.
En flygarintervju är gjord
Jag har pratat med en gammal flygofficer. Fast han var inte så pratsam. Snarare blygsam. Han har flugit Tunnan, fått motorstopp och skjutit sig ut. Planet störtade i skogen. Själv hamnade han i Kalmarsund. Han kallar det för en lugn och behaglig historia.
Förresten blev han också Dalarnas första juniormästare i slalom. Det var 1941.
Man kan faktiskt råka träffa ganska intressanta typer på jobbet ibland.
Onsdagseländigt
Den där förlamande oron som sprakar i mig. Var kommer den ifrån? Och varför? Vill vara överallt och ingenstans på samma gång. Och helst slippa åka till jobbet.
Tänk om någon kunde komma och rädda mig.
Tänk om någon kunde komma och rädda mig.
