Vid fyratiden
Fniss, fniss. Hörs det från lunchrummet. Som är så litet.
Starka, bullriga röster. Gaphalsar.
Skönt att låta det få låta på avstånd. Vara lite avskärmad. Lyssna i smyg.
Inte mycket som händer en novemberonsdag
Snön yr därute. Jag är inne och laddar batteriet i kameran. Ringer lite. Men ingen svarar. Växeln kopplar samtal till mig, fel, fel, fel! Antingen är växeltelefonisterna ovanligt slarviga eller också har de noll koll. Kanske de tycker att jag är värd att få lite skäll som egentligen är ägnat åt någon annan.
Snart brukar en av annonssäljarna påpeka att halva veckan har gått. Fem minuter kvar till onsdagslunch. Jag är inte hungrig.
Önskar osynlighet
Om man vill gömma sig från världen borde man inte sitta på kontor.
Neeej, ta inte mig!
Jag har skrivit en artikel som visst någon annan hade skrivit strax innan. Om samma sak alltså. Men alla borde hålla med om att min är roligare att läsa.
Och så är journalistikens Kurt Olsson här (han kallas så i vissa kretsar) och gör lokal-tv om en lokal tidningsredaktion. Hoppas jag slipper vara med. För det finns ju faktiskt folk som kan råka titta på det där.
Funderar på att låsa in mig på handikapptoaletten.
Fan jag hann inte! Nu blev jag intervjuad.
Efter festen
Hade väntat mig mer spännande skvaller efter helgens personalfest. Men de pratar mer om fester från förr om åren. Hade gjort mig beredd på kommentarer, frågor. Fast det har jag inte fått höra. Skönt! Jag oroade mig i onödan.
Lite snopet känns det ändå.
Men nu vågar jag inte gå in i fikarummet där de sitter och pratar. Jag lyssnar lite på avstånd.
Arkivera mera
Så mycket papper på mitt skrivbord. Måste sortera dem, sätta in dem i en pärm. Hålla koll på brottslingarna. Det är det jag som ska göra. Ja, ja, jag ska. Snart. Måste bara få vila mitt yra huvud lite först. Måste få dagdrömma lite. Få byta värld. Ett ögonblick eller två.
För det går trögt i dag. Och ögonen känns tunga.
Undrar om det inte ligger ett olöst korsord intill förresten.
Puh...
Jag läser i den hemliga boken. Det ger mig kramp i magen. Men det går inte att sluta. Snart ska jag lämna tillbaka den. Till författaren. Jag ska bara återvända till sidorna lite till.
Welcome to the machine
Här sitter jag och skriver. Om en misstänkt våldtäktsman. Om en svartbyggare som kan få böta 500 000 kronor. Om gymnasieelevernas nya företag (och vissa idéer är förstås på förhand dömda till misslyckande). Om hur man ska äta.
Jag skriver och skriver. Skrivbordet blir allt mer kaotiskt. Utanför min stängda dörr dammsugs det.
Jag känner mig som en artikelmaskin. Utan själ.
Var dag känns som vardag nu
Jag känner mig otäck i dag. Full av dåligt som jag vill rensa ut. Uppblåst som en ballong. Skulle vilja sticka hål på den. Det har kommit snö. Jag måste köra bil, ganska mycket den här kvällen.
Får väl se hur det går.
Jag ska äta middag efter tio på kvällen. För att det helt enkelt passar då. För att jag är inbjuden en tid som passar hela middagssällskapet.
Sedan vakna upp ännu en morgon som verkar mörklagd.
Och jag har en av världens kanske mest spännande böcker att ta itu med. Strängt förbjuden läsning. Men inte för mig.
Ett embryo till en sång trilskas i mitt huvud.
Ett ögonblick bara!
Det är tisdag. Det är mulet. Det känns oroligt.
I telefonen säger en röst att jag är på tjänsteärende. Jag låter det vara så.
Trött varje dag. Ska det aldrig gå över.
Jag längtar till klockan två.
