abrovink

Kall vår. Tråkig utsikt. Väldigt lite att göra på jobbet. 

Ska snart ha avstämning med chefen. Jag behöver något mer att sysselsätta mig med. De projekt jag jobbar i är inte så aktiva. 

Det började en ny här i går. Nu ska hon ha sin introduktionsmånad. Sedan är det ju semestertid. Då lär det väl bli stiltje också. 

Men alla andra verkar så involverade i allt möjligt. Hoppas jag kommer till ett sådant läge också. 

Tänker att jag ändå kan lära mig en massa här. Som jag borde ha nytta av när jag ska söka nästa jobb. 

Bara jag klarar mig från sjukdom. Har fortfarande ont i magen och på andra ställen  och är trött, så trött. 

Jag har en film jag skulle vilja börja klippa. Allt jag behöver finns i telefonen, så det är bara att sätta igång. 

Men här ligger jag och väntar på att bli hämtad för operation. Så jag kan inte koncentrera mig och kan när som helst bli abrupt avbruten. 

Åh jag vill inte vara mer på sjukhus. Känner liksom hur livsandarna flyr här inne. 

Vill inte höra flåsanden och grymtanden från andra patienter. Vill inte bli stucken av fler nålar, trassla in mig i droppställningar. 

Ser inte fram emot att vakna ur narkosen. Inte veta vad som hänt, vad som är kvar av mig eller hur någonting ska bli. 

Känns så avlägset att börja gå till jobbet igen. 

Undrar om jag kommer att sluta vara konstant sömnig och ha ständig värk i magen?

Undrar varför de inte har gett mig någon medicin i dag också? De har nog glömt det i villervallan.