Framåt mot det verkliga livet
Det har hänt något den sista tiden. Från försämring till förbättring. Så jag slutar nog äta de här snart. Smärtorna är inte lika ihärdiga. Jag har inte längre ont i magen 24 timmar om dygnet. Bara emellanåt.
Två läkarbesök och ett samtal med en sköterska inbokade i februari. Och så försöka få tid för vaccination.
Kanske jag kommer att bli frisk. Inbillar mig att matsmältningen fungerar bättre, men jag vet inte… Märker inte så stor skillnad om jag äter extra enzym eller inte.
Men jag fryser fortfarande.
Jag skulle raka mig. Fast jag bävar för det. Det är obehagligt att inte känna igen sitt ansikte i spegeln.
Kanske jag skulle ha mustasch som en elbasist?
Eller bara… mustasch.
Fast jag har aldrig gillat det.
Jag köpte en mikrofon och ett stativ i dag, med viss vånda eftersom utgifterna är större än intäkterna oavsett. Den här månaden också.
För jag ska börja en kurs i videojournalistik.
Det ser förstås bättre ut om jag inte är helt sysslolös, medan jag går och väntar på att telefonen ska ringa. Men mest av allt hoppas jag förstås att det ska vara roligt.
Det är påfrestande att gå och vara i beredskap för de där telefonsamtalen. Och det är ansträngande att inte kunna koppla av i väntan på intervju.
Två intervjuer förra veckan. Jag räknar med att få besked angående dem de närmaste dagarna. Intervjun för två veckor sedan kan jag nog sluta bry mig om vid det här laget.
Får skicka fler ansökningar i morgon.
Mums?
Ända sedan jag blev inlagd på sjukhus och sköterskan gav mig en Piggelin, har jag ätit isglass. I stort sett varje dag.
Innan dess hade jag inte ätit isglass på åratal. Det är barn som äter isglass. Det ser man ju på förpackningen. Jag borde inte gilla isglass.
Jag har nästan slutat att dricka läsk. Och börjat dricka kaffe igen. Fast jag fortfarande tycker det smakar rätt äckligt emellanåt. Det är som att man måste börja ta alla vuxenpoängen igen.
Jag har nästan tröttnat på godis. Utom lakrits. Och chips börjar nästan smaka som vanligt igen. Fast inte bacon, det är svårt att få i sig. Och jag mår illa av lukten.
Jag brukade gilla gröna grönsaker. Men fortfarande går det knappt att få ner broccoli, gröna bönor… så har det också varit sedan i somras.
En annan konstig grej är att ingenting, vad det än må vara, är särskilt gott att äta. Hur jag än försöker, hur jag än tänker, kommer jag inte på en enda maträtt som jag längtar efter.
