Åh jävla måndag
När jag till slut lyckades ta mig in på GE-Healthcare för att bli anställningsintervjuad, så trodde de att jag var någon helt annan.
"Ja, det där är ju liksom inte mitt cv ni har framför er".
"Nähä, vem är du då? Och vem är den här personen?"
Det är väl sådant som kallas generalknas va?Jodå, jag blev intervjuad ändå... och så skulle de undersöka vad som hänt... lika sa de på rekryteringsföretaget som jag pratade med på eftermiddagen.
Säkert inget att hoppas på.
Och så kommer det här i ett mejl på eftermiddagen. Ett jobb jag sökte någon gång i somras har jag för mig. 😬 Nej, inte tester igen...
Åååh, så drygt. Fast det är första gången jag passerat första nålsögat hos Trafikverket. Så jag får väl sätta mig och göra de där testerna någon stund när jag lyckas känna mig pigg och koncentrerad.
Det känns som att jag snart tillbringat hela det här året i limbo.
Mitt jobb är att söka jobb
I morgon ska jag på anställningsintervju. Igen.
Går på cirka tre sådana i månaden.
Men jag får aldrig något jobb.
Undrar vad jag gör för fel? För de säger oftast att de gått vidare med en som har mer erfarenhet av det och det.
Men varför kallar de mig till intervju om det redan på förhand finns någon som är bättre?
Jag vill verkligen inte gå på intervjuer, inte i den här situationen.
Kanske om jag redan hade ett annat jobb, gå på intervju för att se om det fanns ett bättre ställe att vara på.
Men inte så här, när anledningen att jag går på intervjuer är för att jag inte har något jobb över huvud taget.
Och så börjar det om
Nästan sommarvärme i slutet av september. Kunde gärna få fortsätta lite till.
Och i morgon är det vardag igen.
Som om det apelade någon roll.
Fast det gör det i och för sig. Telefonen kan ringa då. Från någon jag sökt jobb hos. Och jag behöver ha koll på mejlen. Det är egentligen bara stressande. Så visst är det lite mindre bekymmersamt med helg. Och eftersom jag bara är i Göteborg när jag
är ledig, så blir även det förknippat med någon sorts frihet.
Ibland går det undan
Fyllde i en ansökan...
Det tog lite mer än en timme... sedan ringde det i telefonen... tio minuters telefonintervju. En kvart senare kom mejlet.
Du ska bli nåt Plast. Nåt tekniskt säger morsan. Bra betalt säger morsan...
Krångligt för britterna
Brexit.
Det börjar likna en parodi.
Ett nostalgiskt och konservativt land. Där ungdomen vill vara kvar i EU.
Ingen vet väl vad som kommer att hända nu. Hur det kommer att bli. Intressant blir det.
Jag har varit förkyld i en vecka nu. Ont i bihålorna, orkeslös, hes...
Och i dag är det anställningsintervju. Känner jag inte alls för.
Det är i Gamla Stan. Hos en rekryterare som heter Barbara. Själva jobbet ligger nästan vid Hötorget.
Det går ut på att skriva artiklar om arbetsmiljö. En del resor inom Sverige varje månad. Jag skulle verkligen behöva det jobbet. Eller något annat.
Byråkratjävlar!
Arbetsförmedlingen.
Kan inte de ägna sig åt att förmedla jobb i stället?
Någon har skrivit in "obligatorisk uppföljning" i min lista. Tidigare har jag ju fått ett mejl från en och, någorlunda, samma handläggare att svara på.
Nu ska jag tydligen själv ringa upp och be någon göra en uppföljning. Annars får jag en varning, antar jag. Vilket de rapporterar till a-kassan.
Så nu sitter jag i en evighetslång telefonkö.
Jag har inte fått någon som helst hjälp av arbetsförmedlingen, över huvud taget. De bara begär månadsrapporter från mig.
Ingen information om någonting.
Motgång
Jag blev förkyld. På riktigt.
Det blir jag nästan aldrig.
Typiskt.
Den lilla orken jag hade tidigare är borta nu.
Hopplöst att sova när det känns som att det är stopp i luftrören.
Hon skulle ringa i går eftermiddag den där rekryteraren. Fast det gjorde hon ju inte.
Får väl se om hon ringer i dag då och berättar varför allt drar ut så på tiden.
Borde börja äta värktabletter. Bli lite piggare. Så fruktansvärt uttråkad av det här.
