abrovink

Vilket skrivflyt jag har. På jobbet alltså.

Orden sitter liksom i fingrarna, utan att jag behöver tänka på några formuleringar.

Det blir bra.

Fast jag känner mig så lat, att jag inte riktigt orkar med att skriva.

Så jag gör annat. Skriver några utgångar till. Och gör lite annat igen.

Det är så svårt att sova om nätterna, så jag är alltid trött. Lägg där till mörkret som omger en större delen av dygnet.

Och inte blir det någon sovmorgon på en lördag heller, för då har vi körrepetition på morgonen.

Hunger.

 

I en spegel ser jag tegel och ett segel.

En vas går i kras med emfas.

Min hand, täckt av sand på en strand.

Yvette äter fett och blir mätt.

 

Åh, det är så svårt att sluta med det där.

Vet inte ens om det är någon vedertagen versform.

 

Och hon har glömt sin telefon.

Springer in och lånar min, hela tiden.

Småirriterande.

Hon säger att den gamla reservtelefonen inte går att få igång.

Det gör den säkert.

 

Jag ska ta och åka mot Säter snart.

Då får hon låna någon annans telefon.

Skönt va.

Och hon borde sluta lägga sig i mitt jobb.

Kvällsjobb gör inte den här måndagen särskilt mycket roligare.

Det är fullmäktige i kväll.

Min jobbdator beter sig märkligt.

Och jag låter bli att svara när telefonen ringer.

Det nästan spöregnar ute och himlen är så gott som svart, tjock och ogenomtränglig.

 

En sådan måndag är det i dag.

 

Får väl se hur länge oinspirationen håller i sig. Åka bil utan stil i en mil.

Hittills i år. 

Det var en jobbig begravning, såsom det brukar. 

Fast rätt lättsam på något sätt. 

Ewa hade många vänner. 

Det regnade. 

Sedan började det snöa. 

Plötsligt skingrades alla. 

Roger tog mig åt sidan. 

Vi var bland de första ut. 

Jag sticker direkt, sa han. 

Trots att han var den sista som kom. 

Märkligt, när det skär sig sådär, med ens föräldrar. 

Eller en av dem i alla fall. 

Jag är inte ens bjuden till jul, sa han. 

Marie och jag bestämde att vi skulle ha kusinträff. 

Vi måste ju ses vid något festligare sammanhang än de här begravningarna. 

Får väl se om det blir av. 

Klas verkade vara på banan igen. 

Han hade börjat jobba. 

Som personlig assistent åt en i Uppsala som har alzheimers. 

Vad jag är irriterad på min bil. Displayen har liksom hängt sig, fastnat och slocknar inte ens när man stänger av motorn. Den fortsätter att lysa och fra ström. När jag får tillgång till dagsljus och en skruvmejsel ska jag lossa en batterikabel. Fortsätter det att lysa när jag skruvar tillbaka den blir jag vansinnig. Ska man behöva köra bilen till verkstan för ett så löjligt fel!

Alltså, är folk galna i dag?

Det här jobbet är helt snurrigt.

De ringer från webben och ska dra stort på något som i vanliga fall blir en liten notis.

Ja, men gör det då, utan att blanda in mig!

Det måste väl ändå ha hänt något annat i Dalarna än det här, som dessutom inte tillhör vårat bevakningsområde.

 

Jag har ont i huvudet och jag vill gå hem nu.

Om två dagar till får jag i alla fallbli ledig.

Fast det är ju inte direkt roligt att gå på begravning.

Tungt.

En dag till helg.

Men då måste jag jobba.

Det hade jag inte räknat med, eftersom vi fått nytt schema där det inte ingår några helger.

Men det var inte förhandlat med facket.

Så nu ska jag jobba i helgen i alla fall.

Det är verkligen rörigt på det här stället.

 

Jag hade faktiskt räknat med att kunna vara med på stämrepet med basarna i kören i stället.

Det känns som att det skulle behövas.

Att öva själv är inte alls lika effektivt, det är mycket tråkigare och kräver en disciplin som jag har så svårt att uppbåda.

 

Fast vem tackar nej till pengar och långledighet?

 

Och hur kan man nysa så högt som han i korridoren.

Den stackars hundvalpen fick väl en chock.

Karins hundvalp.

Den heter Cary.

Det går inte bra nu. 

Det tar verkligen emot. 

Självförtroendet är så lågt. 

I morgon ska vi ha ännu ett möte på jobbet. 

Jag har inte varit där på flera dagar. 

Jag har sjukskrivit mig. 

September är ju nästan en sommarmånad. Sedan åkte jag till USA. 

Och efter det har hösten varit svårbegripligt tung. 

Jag skjuter upp allting och fyller tiden med dagdrömmar. 

Det är hög tid att börja om. 

Inte blir man direkt upplyft av att titta ut på en regnvåt gata och en grådyster himmel, kala grenar och människor med böjda nackar.

Inte blir man direkt gladare av att ha möte med chefen.

 

Det står en jägare och tar ut pengar ur bankomaten.