abrovink

Rensade ur alla bilderna ur telefonen och flyttade dem till datorn. De blev så många till slut.
Någon av oss brukar alltid se lite konstig ut på fotografier med oss båda, tycker vi i alla fall.
Men här ser vi väl nästan ut som vanligt?

SKADA MIG HELLRE MED SANNINGEN ÄN GÖR MIG LYCKLIG MED LÖGNER, läste jag att någon hade skrivit.
Så riktigt.
Det går nästan alltid hål på lögnerna till slut. Och sveket av att ha blivit förd bakom ljuset, att plötsligt vara den lurade och bedragna, får hatet att börja gro.

Ja, här sitter och planerar dagstidningar. Skriver toppnyheterna själv. Som om jag inte litade på mina medarbetare. Eller är rädd för att de blir för stressade. Eller något.
I stället tänker jag, att: Det där skriver jag ihop snabbt, så det kan jag göra, bara telefonen inte ringer hela tiden...
Ett samtal till en myggforskare och så fick vi en toppnyhet i dag med.
Det borde inte vara så.
Och tänk vilka dumma telefonsamtal jag måste ta. Nyss var det en som blev arg för att jag inte kunde bestämma att tidningen skulle sponsra hennes evenemang.
Jag sa att hon måste ringa till annonsavdelningen med sådana frågor. Då ville hon ha numret till chefredaktören.
Om en vecka och en dag har jag semester. Då slipper jag prata i telefon med okända människor.

När ska jag fatta det här.
Försökte lyssna på Ruben Nilsson-sångerna han brukade sjunga. Jag minns dem så tydligt ju. Men den där hemska Alf Hambe-skivan han skaffade. Huh, visst är den fin. Men av någon anledning tyckte jag inte om den när jag var liten. Nu känns den hemsk. Jag måste göra mig vän med den. Visa i Molom, det är vad jag skulle sjunga/spela i kapellet på måndag. Om jag kunde, kunde, prata, viska, sjunga eller vad som helst.

Ska det vara så här i en vecka nu? Verkar ju konstigt. Tur att jag jobbar. Så man kommer ut lite. Om semesterdagarna vore nu skulle jag bli instängd och håglös.
Underlig måndagskänsla. Som om jag drömmer.
Jag räknar dagar. Det börjar närma sig nu.
En groende oro. När det blir måndag nästa gång är jag inte här.
Jag har bestämt mig för att byta gitarr. Igen. Jag märkte att det var lite mer liv i den andra trots allt.

Det här var en segdragen vecka. Men nu ska jag i alla fall snart gå hem från jobbet. I morgon bitti drar jag till Finspång.
Fast jag är trött på åkande. Om det vore lite mindre krångligt att ta tåget dit, skulle jag göra det.
Det känns som om jag lever i en sorts tomhet för tillfället.

Jag blev så ensam. Hillevi har åkt till Avesta, Berit kommer sent (vilken skräll) och Eva lämnade nyhetschefsstolen tidigt för att överlåta de sista timmarnas huvudansvar till mig. Samt att hon gav mig det tvivelaktiga nöjet att få Berit att göra ett jobb som hon inte har planerat själv.

Men på lunchen har jag varit på Gothic Zone. Där är det halva priset på allt och man får inget kvitto när man handlar. (De tar inte kort längre heller, säger att kortläsaren är sönder, ha, ha)
Butiken ska upphöra. På något sätt synd, för den sticker verkligen ut i en så här liten stad. Inte för att man vill ha mycket av deras kitschiga, halvporriga utbud av döskallar, drakar och bystiga bikinibruds-lampor. Men den gör affärsgatan lite mer speciell.
Jag köpte två saker.

Som tur är finns Afrika-affären, eller multi-kulti-affären eller vad den nu kallas, som säljer trägiraffer och textilier. Alltid något.

Det är något med vädret kanske. Kvavt, kladdigt, solsken som byttes mot gråa moln. Jag känner mig overklig, som att jag egentligen inte finns. Det snurrar i huvudet. Fast någon timme har jag i alla fall lyckats sova under natten.
Jag har beslut från Socialstyrelsen och en dom från kammarrätten att läsa. Sedan ska jag skriva artiklar. Om jag kan övervinna olusten.

Tittade lite på tv.
Väldigt så många som skulle tycka saker.
Fast det är i och för sig Almedalsveckan nu.
Ibland är det tröttsamt med pratkvarnarna.
Men de är faktiskt skickliga på att tala utan att egentligen säga något.
Cissi Wallin var asrolig i Tjenare Kungen.
Nuförtiden är hon en tyckare. I både TV4 och P3.
Inte särskilt roligt faktiskt.

Kanske värmen kommer nu. Och med den de underliga typerna som av någon anledning föredrar Hedemora om somrarna.
En av de klart otrevligaste gaphalsarna är mannen med västkustdialekt som fylleskrålar att han ska våldta folk, bita dem i nacken och slå ihjäl dem.
Han är outtröttlig. I går försökte han hindra folk från att ta ut pengar på bankomaten. Och jag undrar om han tappade bort sin rullator och försökte stjäla en från en annan. I vilket fall som helst så bråkade de två gubbarna om en rullator utanför banken.

Gaphalsen tog sig i alla fall i väg till en parkbänk på Åsgatan där han fortfarande pimplade starköl när jag gick hem.