abrovink

Det var barnloppis utanför kyrkan i lördags. Där hade någon parkerat den här Volvon. Det är förstås en kille som åker omkring i den. En kyrkans man som har småbarn?

Ibland råkar man på en gammal kollega, så att säga. Han är egentligen pensionär men rycker in lite då och då, när underbemannade Dala-Demokraten har reporterkris. Tiderna förändras. Men inte så mycket ändå. Och heller inte alltid till det bättre. Jag är också underbemannad, jag är ensam.

Snart är måndagskvällen avklarad. Sedan är det bara fyra kvällar kvar, en helg och så tre dagar till innan jag blir ledig nästa gång. Man kan se det från den mörka sidan. För nu börjar det skymma redan före klockan sju på kvällen.

Jag kan nästan inte tala. Det har satt sig på stämbanden. Men jag har fått telefonjobb.
Bängen trålar därute. Åker runt, runt Hökartorget.
Tråkigheten har infekterat verkligheten.
Ta mig till en annan värld.

Bra att det finns ipren och sådana grejer. Då går det någorlunda bra att jobba fast man har feber. Och den sivdande magen känns något bättre om man äter en annan sorts liten tablett. Eftersom jag äter så lite fisk ska jag köpa nya omega 3-kapslar i dag. Det minskar de skadliga triglyceriderna i blodet. Men nu för tiden vill läkarna aldrig skriva ut sömntabletter till mig. Fast jag skulle må bättre om jag åt sådana emellanåt.

Egentligen borde man inte behöva jobba när man har feber. Jag borde egentligen gå hem. Jag borde egentligen få sova.

Ta bort mig, ta bort mig, ta bort mig.

Varför vill de att jag ska recensera konst? Bildkonst, svartvitt foto.
Ja, ja. Nu har jag gjort det i alla fall.
Jag läste den förra konstrecensionen som publicerades i tidningen. Sedan skrev jag på samma sätt. Sa varken om det var bra eller dåligt. Fast det går ju att ana mellan raderna.

Jag pratade med en pensionerad reklamfotograf. Han berättade om 60-talet och 70-talet. Han gick konstfack när han var 19 år. Sedan på konstnärsfesterna brukade han säga att han var sjökapten. "Då var det ingen som frågade något mer". Reklam var ju något så fult på den tiden.
"Tänk om man hade sagt till Hans Mosesson i Nationalteatern 1970 att om 30 år så kommer du att bli galjonsfigur för Ica", spekulerade han.
Den där Mosesson är ju mest känd som Ica-Stig på TV nuförtiden.
Förr spelade han Speedy Gonzales och vrålade Lägg av! i Nationalteaterns pjäser.
"Det mest anti-komersiella som fanns", som den pensionerade reklamfotografen sa.

Dagarna känns väldigt långa.
Sådär som skoldagar kunde göra.
Jag önskar att jag var någon annanstans.
Få bli utsläppt och gå, gå, gå bortåt.

Och det är bara måndag.

Spekulationer.
Ingen säger något.
Eller är det så att ingen vet?
Någon är skjuten. Nedsövd i väntan på operation.
Men hur gick det till? Vem gjorde det?
Mitt i ett villaområde.

I går skrev jag om pizza. I dag skriver jag om mordförsök.
I förrgår skrev jag om massajer som fått hjälp från Dalarna att starta ett mejeri vid foten av Kilimanjaro.
I måndags gjorde jag nästan ingenting.

Skönt att det är fredag nu. Så att jag får gå hem.