abrovink

Det är så blekt ute. Och så långtråkigt att göra en tidning i dag. Ingen ork, ingen lust, ingen fantasi. Jag skulle hellre sova.

Jag ska åka till ett stall och titta på hästar. Det är meningen att jag kanske ska rida på dem senare. Hur det nu ska gå.

Ja, jag undrar jag. Hurdant det ska bli. Känner besvikelsen runt omkring mig. Hopp, förväntningar som släcks.
Och jag känner att jag inte vill bry mig. Ta mig härifrån. Bort, bort, bort.
Tänk så många lediga dagar. Jag borde få vara någon annanstans.
Men det ska jag inte.
Trots att det kryper i mig.
Det är våren som känns.
Jag tittar på en man som går på trottoaren.
Hur kan någon vilja ta på sig så fula kläder?

Jag har blivit misstänksam. Beredd på knivhugg i ryggen. Så att jag kan vara hämndlysten.
Jag kan göra saker i lönndom. Det har skett förr. Ge de jävlarna.
Om jag är less på det här.
Så har jag ändå ingen plan.
Jag finns bara till.

Som när man fastnar. Mitt i ett ögonblick. Känslan av att världen stängs av.
Inget bra.
Det är de sömnlösa nätternas fel.

Det ser ut att ha blivit varmt ute.
Människor där nere går utan jackor.
En del röker.
Några har solglasögon.

Så har det gått några minuter igen.
Ögonen gör fortfarande ont.
Det finns inte några bra ord för det där.

Visenter är fina. På 1920-talet var arten i princip utdöd, utrotad av människorna.
De där urtidsdjuren levde vilda även i södra Sverige för sisådär 10 000 år sedan.
Bison bonasus finns numera i Djäknehyttan.
Jag har hälsat på dem.

Vad allt känns kladdigt.
Och så trött jag är.
Måste packa.
Fast det räcker om jag gör det i morgon.
Ska åka på en busstur lång som en arbetsdag.
Undrar om man blir rastlöst pigg efteråt?
Det skulle vara bra.