På skräckens väg
Under natten hade den våta asfalten frusit.
Jag höll hårt i ratten.
Längs med vägen såg jag en bil som nyss kört i diket.
Det kändes som att krampen i magen skulle släppa när jag stod framför kaffeautomaten.
Men jag tryckte fel.
Onsdag – mitt i veckan
Jag drömde om en person som jag inte träffat sedan 90-talet. Det var konstigt. För det är ingen som jag går och tänker på heller direkt.
Sedan googlade jag en förkortning som de klottrat på gamla polishuset i Hedemora: ACAB. Det ska betyda All Coppers Are Bastards.
Dimman har lättat men det är fortfarande alldeles grått ute. Fåglarna börjar redan flytta, verkar det som.
Jag längtar härifrån.
Håll käften
Gapiga typer, gapiga typer, gapiga typer. Jag försöker ju jobba här! Måste de skrika till varandra? Vråla I can jive i korridoren? Utstöta svårdefinierbara ljud?
Jag känner mig hur gammal som helst. Men den här arbetsplatsen kan påminna om högstadiet emellanåt.
Och "jag vill inte tillbaks, inte tillbaks, jag har inte glömt hur det va... för nu har det gått för långt, du har tryckt ner mig nog" M Uggla
Elektrifierad
Vad som helst metalliskt som jag tar i får jag en stöt av. Det är otäckt. Och det är alltid så när minusgraderna kommer på hösten. Jag hatar det. Det blir som en fobi. Jag undviker att ta i saker med händerna. När det till och med sprakar i kontakt med datorns tangentbord är det fan i mig illa.
En fotografs tillkortakommanden
Skulle vilja bildsätta fantasierna. Men det kan jag inte. För dålig rent tekniskt. Och inget tålamod.
Men man kan väl fantasisätta bilderna i stället.
Här är en person.
Det syns ju skarpt och tydligt.
Men vilken? Vad tänker personen på? Vad gjorde personen i morse?
Och här är någonting annat.
Är det någe bra? Eller inte? Vad är det som händer?
Jag råkar ju veta vad det är. Men om jag inte gjorde det skulle jag kunna bygga världar.
Huvudet ner och magsäcken opp
Nej, jag vill inte. Nerverna sitter utanpå i dag. Det gör ont i magen, låt mig slippa ringa nu. Krascha, snälla telenät.
Iväg, iväg, iväg
Om jag drömmer mig bort en stund. Om jag blev skjuten ur en kanon och flög så jävla fort genom allt, ut ur allt, vart skulle jag hamna då? Jag vill ha den känslan. Nu när det är trögt och långsamt.
Min eufori över moderna automatiska dörrar är charmig, går det att läsa på nätet.
"Det visar att man bor på landet" skriver signaturen Norrhyttan.
Puckot borde titta i en ordbok och slå upp e u f o r i. För inte fan blir jag lycklig över några automatiska dörrar.
Jag lyssnar på The Rifles. Det låter så nostalgiskt, brittpoppigt, där melodierna är det viktigaste av allt.
Skolångest
Vilken hemsk skolklass jag träffade nyss. Plötsligt blev jag plågsamt påmind om hur vidrigt det var att gå i åttan. Det är förstås därför det vänder sig i magen när jag tvingas gå in på en högstadieskola.
Tänk om jag fick sova i stället. Nu skulle det verkligen behövas.
Jag hittade lite hö i mina kläder sedan.
Hur kan det komma sig då?
Det är bara jag och en människa till som vet varför.
När det blåser hårt...
...så håller jag mig undan.
Det var någon refräng som jag minns från den tiden då jag var liten.
Det blåser ordentligt i Falun i natt.
Jag känner mig lite förvirrad. Kommit hem från det stora landet i väst. Men vanligheten känns inte riktigt som förr. Kan liksom inte riktigt ta in den.
Är det bra eller dåligt?
Kanske är det en ny tid som blåser in. Och ja, jag vill gärna ha förändring. Om den är till det bättre.
Hallå lyckan. Kom och drabba mig nu då! Jag kliver ut ur gömstället. Jag vill vara måltavla igen. Träffa mig...
Det var någon refräng som jag minns från den tiden då jag var liten.
Det blåser ordentligt i Falun i natt.
Jag känner mig lite förvirrad. Kommit hem från det stora landet i väst. Men vanligheten känns inte riktigt som förr. Kan liksom inte riktigt ta in den.
Är det bra eller dåligt?
Kanske är det en ny tid som blåser in. Och ja, jag vill gärna ha förändring. Om den är till det bättre.
Hallå lyckan. Kom och drabba mig nu då! Jag kliver ut ur gömstället. Jag vill vara måltavla igen. Träffa mig...
