Tjuvlyssnar lite
Jag hör genom väggen. Hur han gör sig ovän med människor i telefon. Nu igen.
Han kallade Systembolaget för Al Qaida. Han talade med någon som hette Ingela. Hon jobbar där.
Ingela ville inte säga efternamnet på sin chef. Då förlöjligade han henne. Han är bra på sådant.
Är ni en hemlig organisation? frågade han.
Vad heter du? undrade hon.
R.S. svarade han.
Mellandag
Inget händer. Jobbar lite. Men inga nyheter.
Det har snöat i dag också. De sandade i backen här utanför nyss.
Jag skrev ut lite noter som jag hittade på Jojje Wadenius hemsida.
Snart dags att åka hem. Jag börjar bli less på alla bilresor.
Det känns att jag har sovit alldeles för lite.
Dagen före dopparedagen
Den 23 december och klockan närmar sig 16.30. Nu är det inte så många som jobbar längre. Men jag gör det. Lite till. Snart ska jag släcka, larma, låsa och gå härifrån. Orkar inte stressa mer nu.
Andas så att jag blir yr, känna huvudvärken tillta.
Jag ska på uppesittarkväll. Eller kanske det kallas något annat. Knytkalas. Jag ska fråga henne. Ska bara köpa lite salladsingredienser och dumlekolor på vägen.
Vill sova men ändå inte.
Det blir nog en lång kväll. Men jag ser nervöst fram emot den.
Börjar bli dags att gå.
Nedräkning
Snart ska jag ändra den första siffran. Det har gått tio år sedan sist. Känns lite som att planera en begravning.
Det som jag ska begrava är förluten tid.
När jag slutade gymnasiet skrev vi: aldrig nar några åstadkommit så lite på så lång tid.
Jag har väl aldrig lyckats växa upp. Trodde inte att jag skulle leva så här länge heller.
Det gick liksom inte att föreställa sig.
Mitt vikariat
Det kommer travar med böcker varje dag. Mejlen strömmar ständigt in i min inbox. Jag kör bil, skriver om konst, intervjuar deckarförfattare, bokar fotografer, redigerar texter, letar texter, letar bilder, planerar in jobb...
Arbetstiderna bestämmer jag själv.
Hå, hå. Det är rätt så mycket att stå i ändå för en kulturredaktör.
Brrrr...
Sjukt att känna sig så sjuk på en fredag klockan 16.32. Man borde sprudla av förväntan inför helgen. Inte vara orkeslös och fylld av värk.
Men du då!
– Din bild är gul, säger hon.
– Det är den inte alls, säger jag.
– Jo, titta, det är lyset, du har inte lyckats med vitbalansen.
Det har jag visst, det ser man ju på den vita dörren.
Hon påpekar att väggarna är gula. Men så konstigt då, någon har ju målat dem i den färgen.
Hon är själv ingen vidare fotograf.
Fast hon tycker nog det.
En gång var hon chef över mig.
Då kom det påpekanden om precis allt.
Allting skulle kunnat ha gjorts bättre.
En gång skrev hon till ett citat i min text. Som hon hittade på själv.
För den intervjuade apotekschefen hade aldrig sagt sådär.
Vilket tilltag.
En gång ändrade hon uppgifter i en annans text. Så att det blev fel.
Hon har stora krav. På andra.
De fel hon gör själv slätar hon över. De är alltid obetydliga.
Hon skryter jämt om sina barn. Eller också ondgör hon sig över dem.
Ändå kan man faktiskt inte låta bli att gilla henne.
Yr i huvudet, ont i ögonen
Puh.
Han mördade tydligen sin egen far.
Sedan dömdes han till rättspsykiatrisk vård.
Efter det blev han förtidspensionerad.
Nu har han dömts till böter för hembränning. Och för att han sålt grejer på Tradera för flera hundra tusen kronor utan att ha bokföring.
Är allt det här sant?
Usch, jag är trött i dag.
Besöket hos Mr. Mustard
Nu har jag varit där. Provsmakat senap så att jag fick ont i huvudet av allt stickande i näsan. Men senap är gott förstås. Kanske ska börja äta mer av det. Man blir tydligen varm av stark senap och det ökar ämnesomsättningen. Perfekt på vintern. Perfekt tillbehör till fet mat.
Bota mig
Yr i huvudet i dag. Trött. Andas på fel sätt. Det gör ont bakom ögonen. Borde inte jag få gå hem då?
Jag ska till en senapsfabrik efter lunch. Senapsfabrikören brukar framhålla senapens hälsobringande egenskaper.
Tittar ut genom fönstret. Där går folkparkschefen in på banken. Utanför banken står en kille med blåtira. Aldrig sett honom förr, vad jag vet.
Men senap var det ja. Kanske ska pröva med senap. Bli frisk med senap. Senapsbanta - rasa i vikt med senapsdieten. Senap som lyckopiller.
Återkommer om det.
Isande kyla
Så kallt det är. Jag brukar inte frysa. Men det gör jag nu. Inomhus alltså. Det säger visserligen flera andra här att de gör också.
Genom fönstret ser jag människor frysa nere på gatan.
