Zzzzzzz
Hon vill sova bekvämt, det är ju uppenbart. Kudden ska vara på rätt ställe. Man borde inte störa henne när hon sover. Men hon är ju så mjuk.
Påskafton som lider mot sitt slut
Usch så trött jag är. Och proppmätt.
Det är 16 människor, två katter och en hund i huset som annars brukar vara tomt. Det är som förr fast samtidigt mycket annorlunda.
Och så dricker jag öl
Skulle behöva landa någonstans känns det som.
Sitta här på vardagsrumsgolvet och rastslöst växla mellan spotify och youtube, sneglande mot facebookfliken i webbläsarens dårrad. Kan det heta dårrad? På tidningssvenska skulle det nog kunna vara så.
Men vem pratar tidningssvenska nuförtiden?
Var är jag? Var är alla andra?
En är på 50-årskalas. Fast hon fick inte veta vart hon skulle. Men nu borde hon ju veta var hon är.
Jag tror att jag vet var min mamma är. I huset. Hon verkade så trött när jag åkte. Så hon har nog inte åkt någonstans.
Jag är också trött nu. Trots att jag till slut fick sovmorgon den här dagen.
Men den där krypande känslan vill inte försvinna. Det är något som bubblar i mig.
Jag dricker påsköl. Eftersom jag trots allt har lite anknytning till Hedemora kommun så har jag förstås tagit med Oppigårds variant i den blandade påsen. Men jag tror inget annat kan slå det i alla fall. En revisor tröttnar på att jobba åt träföretaget. Han är intresserad av öl och börjar göra lite hemma i köket. Det blir bra. Han startar ett mikrobryggeri på deltid. Som snart blir heltid med ett tiotal anställda.
Den där Björn är en reserverad och misstänksam typ. Inget tacksamt intervjuobjekt.
Men chefen på jobbet sa att även i år tyckte SvD att Björns påsköl var det bästa i hela Systembolagets sortiment.
Oppigårds vinner alltid priser. Med all rätt förstås. Han är faktiskt asbra den där Björn.
Det får vara nog nu
Åkte ut som trea på vinlotteriet.
Chefens kontrollbehov tycks växa på något sätt.
Jag blev plötsligt astrött.
Jag härifrån genast.
Körövningen orkar jag knappt tänka på.
Inte på resan dit heller.
Mötte ett pucko på gatan
Jag hälsade på honom. I hopp om att han skulle bli provocerad.
Han tittade upp i luften. Låtsades som om jag inte fanns.
Psycho.
Undrar vad som rör sig i hans huvud?
Rolf säger att han inte hälsar på honom heller.
Rolf brukar säga "Hej Anders", högt och ljudligt.
Men det är som att hälsa på en vägg.
Ja, jag undrar faktiskt hur den där människan resonerar, vad han tänker om sig själv och om andra.
Jag borde faktiskt inte slösa energi på att bry mig.
Men jag hoppas faktiskt att han misslyckas. Med allt.
Oh, the blood
of Jesus
Jag var i Hedemora kyrka i morse. Församlingens anställda dramatiserade Jesus sista tid i livet.
Jag fick lust att läsa Bibeln.
Jag har ju förstås hört den där historien förut.
Men jag skulle vilja veta lite bättre vad som hände innan.
Det är min tionde dag på jobbet nu. Jag har kopplat telefonen på tjänsteärende. Vill inte att någon ringer. Vill ta det lugnt. Jag har hållit på och fixat de där Jesusbilderna fram tills nu. Det var komplicerat ljus i kyrkan i dag, så det var inte så många som blev bra. Men de som var okej ville jag faktiskt jobba lite med. Det knepiga ljuset var samtidigt effektfullt.
Ja, ja. Jag ska väl skriva lite om det också. Drar ut på det lite bara. För jag vill ta det lugnt. Och det är dymmelonsdag i dag.
Inte en nitlott till
Det är tydligen vinlotteri i morgon.
Låt mig bli vinnare.
Låt mig få vinare.
Det är fan i mig evigheter sedan.
Jag har garanterat gått back på det där lotteriet.
Illamåendet
Usch.
Jag åt mig sprickfärdig.
Fast jag tyckte inte det var så mycket på tallriken.
Det var buffé förstås.
Tänkte att det kunde vara bra i dag.
Jag hinner ju inte äta något innan kören.
Och det är många timmar från lunch till klockan tio på kvällen.
Men nu känns det som att jag aldrig vill äta igen.
Vassa strålar gör ont i ögonen
Solen skiner starkt i dag. Jag sitter och skriver texter om skolkök och bibliotek. De blir ganska bra.
Det är nionde dagen i rad jag är på jobbet nu. Så jag känner mig lite less.
Tyckte att jag var pigg i morse, trots dåligt med sömn. Men nu känner jag mig alldeles urlakad.
Det är påsk snart. Ändå känns det avlägset. Släktingar som jag inte har träffat på väldigt länge kommer hit. Då vill jag hinna umgås med dem. Världen häromkring är inte så inbjudande att vistas i. Så det blir nog mycket inomhus i påsk. Det känns som att det är så mycket man saknar när släkten finns så långt bort.
De där dagarna kommer att gå undan alldeles för fort. Och det måste bli ett seriöst nötande av körstämmor under den tiden också. Ångesten på annandagens kväll vill jag inte tänka på.
Jag skulle vilja ha sommar nu. Stryka ett streck över hela våren.
Fast jag grämer mig över ett det bara har blivit ett besök i skidbacken.
Långdraget
Alltså, det här har känts som en oerhört lång dag. Den tar ju aldrig slut.
Slår vad om att kvällen går alldeles för fort ändå.
Jag känner mig dödstrött.
Hungrig.
Onda vårkänslor.
När jag smög ut ur kyrkan
Hu, så läskigt det var i kyrkan. En gång var Göran Skytte vänsterradikal, journalist och typ bästis med Mikael Wiehe.
Men rätt som det var blev den gamle kommunisten en förespråkare för kapitalism i stället.
För fem år sedan blev han kristen. Så numera kallar han sig för predikant och föredragshållare. Han skriver böcker om sin kristna tro.
Han verkar galen.
I kyrkan satt en tant med stram knut i nacken och intensivlog oavbrutet med uppspärrade ögon. Fast hon blängde på mig och sa att hon inte ville vara med på bild.
Pucko.
Åh, vad det kröp i mig när jag satt där i kyrkbänken. Så när predikanten Göran manade alla att resa sig upp för att sjunga en psalm drog jag på mig jackan och skyndade mig hukande ut därifrån.
Både Rolf och Eva tyckte synd om mig som behövde ta det där jobbet. Nu håller jag med dem.
Läskigt var ordet.
Uppdraget slutfört... nästan
Kajsa ska bli lördagsprofil vecka 14. Skönt nu slipper jag bry mig mer om det.
Nu är det bara den där jävla enkäten kvar. Men den kan jag inte göra förrän samma vecka.
Slingervägar för att slippa
Alltså, jag gillar inte att ringa. Och det är definitiv ett handikapp i mitt jobb.
Så jag använder facebook, mejlar, skickar tweets eller sms:ar om det kan funka i stället.
Såklart att jag inte intervjuar någon på det viset. Men som en första kontakt, då får jag!
Särskilt när redaktionsledningen säger: Digitalt först! (fast ingen vet vad som menas med det, inte ens de själva).
Jag ska hitta en lördagsprofil till vecka 14. Jag får ta vem jag vill, bara jag kan motivera varför hen är aktuell.
En talangfull 19-åring med singer-song-writer-ambitioner, tänkte jag mig. Får väl se om hon säger bu eller bä. Men jag förstår inte varför hon skulle tacka nej.
På väg norrut
Jag ska åka till Östersund. Det ska bli roligt. Jag har aldrig varit så långt norrut. Liksom helt obildad när det gäller den delen av Sverige. Har bara sett det på bild.
Nu lär jag väl inte hinna se så mycket förstås. Tiden ska ägnas åt fackmöte, debatt och middag (!) på Grand Hotel.
Men jag tycker att det ska bli roligt också. Gadda ihop sig med andra fackrepresentanter, känna sig delaktig.
Fast det blir väl drygt att sitta fem timmar på tåg och dessutom byta två gånger. Värst blir det väl på hemvägen.
Räkna långsamma timmar
Hur kan man bli så sömnig efter lunchen? Var det godiset jag åt? Kan det vara det kväljande oset från munkbilen på parkeringen?
Jag ska snart på pressinformation med den nya ordföranden i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.
Jag väntar på att någon av kommunalråden ska ringa. Men jag har väntat i snart fyra timmar, så jag vet inte vad de håller på med.
Det är så våraktigt ute. Trots att varje morgon börjar med sträng vinterkyla. Jag vill slippa vårkänslorna.
Det är fredag i dag. Jag har ingen motivation. Jag vill åka hem.
Jag ska träna på basstämman i Operator. Och försöka komma ihåg dansen till Scandinavian Shuffle.
Och jag längtar till huset. Jag ska titta till det i morgon. Tvätta, spela piano, kanske plocka fram trummorna om jag orkar.
Jag vill faktiskt komma härifrån nu. Men det är tre och en halv timme kvar.
Inte som vanligt
Jag känner mig lite upp och ner i dag.
Jag vet inte varför. Det är lite som i en dröm.
Och jag är fortfarande osäker på kompstämman i Some Nights. Den ska jag kunna utantill i kväll. Det kommer en koreograf till kören. Jag tog upp noterna till jobbet så innan jag åker, ska jag nog hinna titta på det där.
Det var en ergonom här i går. Hon sa att min datorskärm behöver höjas. Det kan nog göra så att det slutar att knastra i min nacke. Eftersom huvudet väger sisådär sex kilo, bör man hålla det upprätt för att avlasta så mycket som möjligt. Inte hålla på och titta ner så här.
Fast min datorskärm går inte att höja. Hon tyckte att jag skulle lägga böcker under eller något. Jag tycker att de kan ge mig en ny skärm.
Och ett höj- och sänkbart skrivbord. Det borde jag ha, tyckte hon, eftersom jag sitter vid skrivbordet mer än 50 procent av arbetstiden. Då är det viktigt att jobba stående emellanåt. Det är bra för hälsan.
Men den gamla stolen dög, tyckte hon. Typiskt. Den heter tydligen Hedemorastolen. Efter att jag fick veta det känns den faktiskt lite mer speciell.
Trötthet och tid som försvinner
Vart tog dagen vägen? I morse åkte jag till en skola för att titta på en slagverks-workshop. Det minns jag. Men hur har tiden kunnat gå så fort efter det?
Och helgen som bara försvann. Tänk att körsång kan vara så ansträngade att man inte orkar göra något annat efteråt. Visst, det var långa pass två dagar i rad, men ändå.
Och nu ska det bli mer körsång. Fast jag är så trött att jag känner mig sjuk.
Ja, gå på du bara. I ullstrumporna.
Hennes jobb blev flyttat till klockan fyra. Då blev hon upprörd för att det är hennes dotters födelsedag. Och hon hade ju tänkt att gå tidigare. Nu skulle hon i stället få jobba över.
Men nej, sa chefen, så lång tid tar det inte. Det är bara en kort grej som visst borde gå att göra färdig innan klockan fem.
Men hon hade ju tänkt att gå klockan fyra.
Hon tittade på mig. Vi kunde ju byta med något som stod på min lista.
"För du har väl inte bråttom hem?".
Större delen av eftermiddagen har hon inte jobbat, utan i stället ringt och undersökt, frågat oss andra om argument och jämfört villkor, för att hennes dotter ska köpa en iphone.
Det är ju onödigt att ta senaste modellen, för den är ju dyrast. Såklart att den 17-åriga dottern blev överkörd, övertalad, till slut inte kunde sätta emot.
Om jag hade haft en sådan mamma skulle min tonårsrevolt varit monumental. Jag är så glad att vi inte är släkt.
Jag tar ett äpple och funderar lite. Vem är jag och hur blev jag så här?
Jag som törstar så efter frihet. Jag vill ha det så som när jag var 18 år och vi äntligen hade slagit upp tältet på Roskildefestivalen. Ett frihetslyckorus.
Im free to do what I want any old time
Im free to do what I want any old time
So love me hold me love me hold me
Im free to do what I want any old time
So love me hold me love me hold me
(Mick Jagger/ Keith Richards)
Men, ge dig någon gång!
Så jobbig hon är. Vi ska få en kort information, hon säger att hon ska vara tyst eftersom hon ska äta en fruktansvärt gul och illaluktande maträtt under tiden.
Men vi kommer ingenstans, för hon babblar oavbrutet och ifrågasätter allt, även det som inte har sagts.
Hon lyssnar inte heller något vidare.
Sedan tycker hon att jag ska ha någon sorts anmälningsplikt. Jag måste säga till om jag går någonstans, även om hon sitter med dörren stängd.
Det är bara hon och jag. Fast det finns en skillnad. Jag måste vara här. Hon är här otvunget, för att hon vill trixa med sina tider, byta dagar och hålla på.
Och jag vill komma och gå som jag vill och behöver. Utan att behöva bry mig om något kontrollfreak i korridoren.
Hon kom in och berättade för mig om kaffe. Hon hade skrivit om det.
Men hon gick rätt snart. "Du kan ju allt det där redan", sa hon.
Jodå, jag vet att finnarna dricker mest kaffe per person i hela världen.
Och varför italienarna kommer först på plats nummer 17?
Ja, jag har ju varit i Italien. De har ju så små koppar.
Men ibland kan hon faktiskt vara ganska rolig ändå.
Ett högt hinder som heter missnöjdhet
Varför kan man aldrig känna sig nöjd med någonting. Inte ens när andra säger att det är bra, för det går alltid att hitta fel. Alltid något som man borde kunna ha gjort bättre.
Okej, det är väl inte alltid dåligt heller. Men aldrig tillräckligt bra.
Jag tänker på den där kollegan. Han som twittrar, skriver på facebook och länkar till grejer han har gjort nästan varje dag. För att han tycker att fler borde läsa det där som är så läsvärt och intressant och viktigt och spännande. Bilderna han har tagit som han vill att andra ska se... se att just han har tagit.
Helt rätt taktik. Man ska vara skrytsam och hela tiden marknadsföra sig själv om man ska ta sig fram. Visa att man finns.
Men om man aldrig är nöjd då? Okej, det kanske duger. Men det kunde vara bättre.
Jag tycker att jag är bättre än många andra. Men inte tillräckligt bra för att vilja tala om det.
Skryt kan bli löjligt också. När man skryter om något som är dåligt.
Ett visst mått av prestationsångest är nödvändigt, så att man skärper sig.
Jag hatar min blygsamhet. Jag hatar mitt löjliga låga självförtroende.
En gång var det en bankman som sa att han ville bli min manager. Och vad blev det av det då?
Det är nog en sådan jag skulle behöva.
Och måndagen är...
Om bara den där oron kunde försvinna. Nu sitter jag här och rycker till för varje ovänat ljud. Det är verkligen vårkänslor nu. Jag som tyckte att det blivit bättre de sista åren.
Men nu sitter jag här och känner mig skakig, svajig och vill aboslut inte gå ut. Inte möta människor.
Aptiten är helt borta i dag igen.
Overklighetskänslor som är alltför välbekanta.
Jag hörde en professor prata i radion. Hon sa att den som drabbats av depression tre gånger har lättare att bli utsatt igen. Varför just tre gånger fick jag inte klart för mig. Men hon hade väl forskat om det där.
För sådana personer skulle det därför vara idé med förebyggande behandling. I tider då det är lättast att ramla dit.
Men jag är inte deprimerad. Inte i dag och troligen inte i morgon heller.
Jag har ångest.
