Det första helvete jag minns
Ibland får jag höra saker från tiden då jag var liten. Dagmamman som sa till mina föräldrar att de borde låta kolla mig för att jag verkade efterbliven. Hon som la mig att sova, lät mig börja använda napp, för att hon skulle få egen tid med sin egen, några månader äldre son. (Vi var i ettårsåldern då alltså, hon, dagmamman, var tydligen utbildad barnskötare)
När det dök upp en dagisplats i stället så tog mina föräldrar den.
Fast som mamma sa: Det var nog inte särskilt bra det heller.
Nej. Det var det inte. Fast det fanns säkert många roliga minnen från dagis också. Men det är de otäcka som jag fortfarande kan känna inombords. Som en krampkänsla i magen. Dagis var det första helvetet som jag är medveten om.
Jag lyssnade på P1 i bilen, tror programmet hette Ring psykologen. Det var en som undrade om hennes första månad i livet på sjukhus - helt skild från mamman, kunde ha gjort att hon är som hon är i dag.
Ja, sa psykologen. Det kan vara så, men det är inte säkert.
Visst är det otäckt i så fall?
Fucked for life.
Om det stämmer innebär det att vissa människors liv förstörs redan i spädbarnsåldern.
Mig har det inte gått dåligt för. Det påstår jag inte.
Fast jag skulle önska att jag inte var så vilsen, så rastlös inombords, så reagerande, så frihetslängtande, så rädd för att ta ansvar. Och att jag inte var så förbannat dagdrömmande.
Den tionde dagen till ända
Oj, vad jag är trött nu.
Snön utanför har nästan töat bort.
Jag har jobbat tio dagar i sträck.
Det ska bli körsång i kväll.
Jag har övat en del, det har jag faktiskt.
Ett glas fyllt med vin, det är vad jag skulle vilja ha, faktiskt.
Smältande snö och kakao
Det börjar bli slask ute.
Undrar om jag inte håller på att bli lite trött på vintern.
Rolf berättade att han varit i Ghana i 15 dagar.
Ett tryggt land med en oerhört vänlig befolkning, sa han.
Rolf ska försöka sälja in ett reportage från en kakao-plantage.
Jag ska gå på pressinfo. Kommunfullmäktige ska börja sändas som webb-tv.
Ja, skål för demokratin då.
Åh, varför måste det bli så...
Ett enskilt rum på Sabbatsberg. En så sorgesam sång det är. Och som jag verkligen har tyckt om, tagit till mig och släppt in helt och fullt i mitt medvetande. Den är så otäck, men så fantastisk, Björn J:son Lindh spelar så bra och John Holm sjunger så ödsligt, trasigt.
Jag klarar inte av den längre! Står inte ut mer!
Plötsligt så handlar den om min far, på Danderyds sjukhus. Jag vill inte ha den mer!!!
En gammal favorit som alltid gick att plocka fram, som alltid var på min sida. En trygghet.
Hur jag en försöker så tål jag den inte. Jag har blivit allergisk mot en sång som jag förr knappt klarade mig utan.
I röran på skrivbordet
Jag har så stökigt på datorskrivbordet. Där ligger bilder, texter och ljudfiler ganska mycket huller om buller.
En 25-år gammal egenannons, "Garpenbergs-reportern", ha, ha.
Jag har bytt ut hennes namnskylt mot den där nu.
Hon måste rimligtvis ha sett den, men ändå låtit den sitta kvar.
I Garpenberg finns en skidbacke. Den är liten. Om Sälenbackarna spelar i högsta serien så hör Ryllshyttebacken hemma bland korplagen.
Det är därför den är så sympatisk.
Ett gäng idealister ser till att anläggningen funkar. De köper avlagda grejer från de kommersiella anläggningarna, lagar och fixar till skänkt utrustning för att ha i skishopen och lånar pistmaskin från det stora gruvbolaget. Allt för att kunna ta så lite betalt som möjligt.
Skidskolan är gratis.
Det kanske är det enda jag gillar med Garpenberg. Jag tycker faktiskt att det brukar kännas lite olustigt att åka dit.
Som i väntrummet ungefär
Väntan inför ett kvällspass på jobbet är alltid så ångestfylld. Jag fattar inte varför. Man kanske hinner tänka för mycket, känna efter för mycket.
I dag ska jag börja med ett kulturjobb i Falun.
Det är ju bra.
Varför vill jag bara gå och gömma mig?
Bara slippa.
Sedan ska jag i sakta mak åka till Långshyttan på en presskonferens med Långshyttepartiet.
Det är väl helt okej. Jag kan åka en väg dit som jag nästan aldrig åker på. Omväxling förnöjer.
Ändå sitter jag här och våndas.
När jag kommer till jobbet börjar alla andra göra sig i ordning för att gå hem.
Men jag har mycket att skriva om. Så jag lär nog hålla mig sysselsatt.
Jag sitter här och har ont i magen. Önskar att klockan kunde gå lite långsammare.
Det borde inte vara så.
Ofavorit i repris
Jag stötte på fotografgeniet igen, mästaren av ledande frågor.
Han hade inte utvecklats.
Han är väl så styv i korken, tror att han behärskar sitt uppdrag till fullo. Så han lär sig inte något.
Bra på att ta kommandot är han i alla fall.
En bild på några. I en passande kulturmiljö.
"Men vart?", undrade ett av objekten.
"Det lämnar jag helt till ditt omdöme. Vi tar med några bokhyllor som bakgrund, det blir bra. Ni får göra precis hur ni vill, bara ni står samlade. Och så tittar ni in i kameran och ser glada ut. Sådärja, det blir bra".
Spontaniteten bara sprutar och så står han där under lysrören och blixtrar med kameran som han ställt i autoläge. Börjar mumla något om iso. Kollar i kamerans skärm som att försäkra sig att det verkligen blev något.
"Jag är nöjd".
Sedan stövlar han ut med stora kliv.
Mig bevärdigar han inte ens med en blick nuförtiden.
Skönt att han sällan syns till, det är faktiskt första gången jag råkar på honom i år.
Om man hade en skateboard - bland cementplattor och asfalt
Mamma, pappa varför är det så kallt?
Jag har börjat tänka så mycket på när jag var liten. På ljuden, hur det kunde lukta, människornas röster.
Stupvägen i kvarteret Grusgropen, Helenelund.
På hemmaplan.
Om man hade en skateboard, kunde man rulla från Pilvägsskolan, nerför alla backarna, ända fram till pendeltåget.
Ut i kylan...
Det har varit bra kallt i dag faktiskt. Men jag har nästan bara varit inomhus.
Månen var framme fast det var mitt på dagen.
Luften gick ur så jag sitter och surfar lite nu bara.
En timme kvar på jobbet. Max.
Jag var ju faktiskt först av alla här i morse.
Livet som elva
När jag var elva år hade jag en fantasifull kompis. Vi byggde världar ihop och skrattade ofta luften ur oss.
Han var visserligen bortskämd och snål. Men ändå inte missunsam.
Jag hade en annan kompis som jag brukade rita serier med. Vi spelade i ett band och gjorde låtar.
På lov och ledigheter var jag på bondgården hos mormor och morfar. Det var som mitt andra hem.
Annars gick jag omkring bland höghusen, betongplattorna och asfalten. Fast jag trivdes bra med det.
Och jag andades djupt in doften av pendeltåg.
Efteråt har jag ofta tänkt att tiden borde ha stannat där.
Röster i radio
En gång när jag hade spelat teater, så kom det fram en efteråt och sa att jag hade en fantastisk teaterröst.
Hon nämnde Ulf Palmes inläsningar, lite som en jämförelse.
Det är inte riktigt min vanliga, nasala vardagsröst.
En annan gång när vi gjorde radioinslag, var det en som sa att jag hade en P1-röst.
Det är inte heller en vardagsröst. Det är en arbetsröst.
Kanske jag skulle vara på radio. Läsa upp nyheter om morgonen. Då när rösten är djup, ouppvärmd med det rätta knarret.
Jag kunde läsa högt om Sherlock Holmes eller berätta spökhistorier för barn innan de gick till skolan.
Ignorans och människoförakt
Laila Bagge skriver i sin blogg på Mama om hur hon spände ögonen i en hemlös. Hon blev upprörd över att han hade en mobiltelefon. Hallå, hur fattig är man då va? En mobiltelefon!
Ja, just det. Har man råd att ha mobiltelefon kan man minsann betala hyra också! Eller?
"Du bekräftar verkligen bilden av en outbildad, världsfrånvänd, medelklasskärring.", skriver signaturen AL i en kommentar.
Medan Therése säger sig veta att det finns tiggare som bor i LYXVILLOR.
Jojomen.
Att tigga är att förnedra sig själv djupt. Det gör man knappast frivilligt. Men det kanske är någon pervers typ i en lyxvilla som... går igång på sådant.
Alltså ibland blir jag bara så trött på människor. Att sedan "den outbildade, världsfrånvända medelklasskärringen" gjort en pudel gör varken till eller från.
Och tillvaron är full av sådana som hon. Ibland önskar jag bara att någon tog bort mig från Världen.
Vad ska jag göra i stället?
Det är det som är frågan.
Uppskjutning igen
Jag är verkligen lat. Jag lyckas hela tiden skjuta upp det som kräver jobbiga telefonsamtal. I stället drar jag ut på det andra jag får att göra, så att tiden inte räcker till annat.
I dag har jag varit på biblioteket och därefter skrivit om deras nya databas där man kan läsa 2 200 morgontidningar från 97 olika länder. Sedan intervjuade jag en tjej som kom upp och berättade om en konsert som hon ska arrangera. Sedan ringde jag polisen och fick några smågrejer. Sedan höll jag på med bilder, både egna och sådana jag letade fram i arkivet.
Och nu är de jobbiga grejerna kvar tills i morgon.
Luften ur
En halvtimme kvar innan jag ska åka hem.
Det känns som om jag ska somna.
I morgon blir det tisdag.
Då har jag fått ett extratidigt jobb.
Måndagsoron
Det här blir ingen bra dag tror jag. Morgonen började med ett nödrop kändes det som. Tillvaron är så bräcklig att den inte går att lita på. Och jag känner mig handlingsförlamad. Jag skulle vilja gömma mig.
Drömmarna
Det är tredje natten i rad jag drömmer om honom. Undrar vad det beror på. Det är exakt ett halvår sedan han dog.
Citerar lite
Listening to you I get the music.
Gazing at you I get the heat.
Following you I climb the mountain.
I get excitement at your feet.
Right behind you I see the millions.
On you I see the glory.
From you I get opinions.
From you I get the story.
Blonda tjejer som heter Linnea
Det är vad vi kommer att ha på tre sidor i tidningen i morgon. Chefen påpekade det, när han drog planeringen.
En av dem pluggar till läkare i Riga. Den andra är 14 år och Nordens bästa brottare i sin klass.
Den långhåriga killen heter Rasmus. Han är nio år. En väldigt korrekt typ som gav ett lillgammalt och mycket seriöst intryck. Tränaren sa att Rasmus ser ut som en vekling men är häpnadsväckande stark.
Inåtvändning
Det här är Syd. Han gjorde lite märkliga och annorlunda låtar. Lekfulla på något sätt. Men samtidigt dystra.
Sedan blev han psykotisk. Han vände inåt i sig själv och kom aldrig ut.
Jag tror det i alla fall. Fast det snurrar så mycket rykten.
Syd är död.
Det har kommit en ny bok om honom nu. Men det är nästan bara bilder.
Han brukar kallas för vildhjärna. Men jag vet inte jag.
You and I in place
wasting time on dominoes
a day so dark, so warm
life that comes of no harm
you and I and dominoes, time goes by
wasting time on dominoes
a day so dark, so warm
life that comes of no harm
you and I and dominoes, time goes by
Att motvilligt stanna
Vissa får tydligen blommor när de börjar jobba här. Måste vara en viktig person. Vet inte vem, men det är en annonssäljare.
Vi hade fackmöte i dag. Allt är så dystert. Flera kommer att få sluta men målet är att ingen ska behöva sägas upp.
Allt går så fort och ingen verkar veta om det egentligen kommer att funka.
Det finns ingen framtidstro alls längre. Inte hos ägarna, inte hos de som jobbar.
Det tar verkligen emot nu. Jag trodde inte jag skulle kunna känna mig så less.
Och så fångad. Det är ju inte så att det är läge att säga upp sig. För vad skulle jag kunna göra i stället?
Klamrar mig fast, det är vad jag gör.
Sjung för mig
Sing, sing, sing, sing, sing, sing, sing. For the love you bring won’t mean a thing unless you sing, sing, sing, sing.
http://www.youtube.com/watch?v=69PPpkKTamo
Det sägs att den 75-årige countrylegenden har fått alzheimers. Kanske det här var den sista hit han fick då. Jag brukar lyssna på den emellanåt, flera gånger i rad. Den är liksom simpel men ändå överväldigande, jag kommer inte undan.
För lite mer än tre år sedan såg jag honom spela på Cannery Ballroom i Nashville. Vilken grej.
http://www.youtube.com/watch?v=69PPpkKTamo
Vinterledighet
Det är som att ha jullov. Sju sammanhängande dagar utan jobb. Men snart är det slut.
Det har blivit ett nytt år också.
Hå hå ja ja.
